Oväntat intresse på visning av hembygdsgård

Bondstorp och längre ut, sedan en grusväg, och efter det en ännu en mindre grusväg. Dammet yrde när bilar i karavan körde mot det anrika och älskade torpet långt ute på landsbygden. Långa rader med bilar när alla hade parkerat. Det var många som ville komma till träffen på Braskabo igår.

Det var Bondstorps hembygdsförening tillsammans med Länsmuseet som hade bjudit in till en träff på gårdsplanen utanför ladugården. Den ladugård som nu står färdig efter en lång process av renovering enligt de bästa möjligaste metoder.

För en sådär 30 år sedan byttes hela taket på ladan ut, med ett nytt så kallat sticketak. En teknik där man lägger stickor tätt ovanpå varandra, och på rätt håll, för att bevara träet och hålla taket tätt. I den senaste renoveringen som pågått tills i maj i år, valde man tillsammans med experter att lägga över ett speciellt slags plåttak över ena delen av ladan, samt göra alldeles nytt sticketak på den andra delen av ladan, på vagnsskjulet.

Bo Ejenfors på Länsstyrelsen inspekterar den nu renoverade och folkkära ladugården.

– När man tittar på ladugården nu ser det inte ut som att man har gjort så mycket. Men här till exempel, ser man att det är ett nytt golv därunder. Och sen när man tittar på zink-magnesium taket, alltså man har ju fått kämpa enormt för att se till så att det ligger jämnt, säger Bo Ejenfors.

Zink-magnesiumtak möter sticketak på Ladugården i Braskabo. Bild: Jenny Almlöf

Taket kanske för de flesta ser ut som ett rätt så vanligt plåttak men det här plåttaket är egentligen något annat. I samråd med experter inom bygdevård, som byggnadsantikvarie Anders Franzén, har man kommit fram till att bästa lösningen var att lägga ett magnesium-zink tak. Taket går i vågor och vågorna är så kallade sinusvågor. Med ett så här speciellt tak ska ladugården fortsättningsvis hålla bra, samt behålla sitt kulturvärde på bästa sätt.

– Bondstorps hembygdsförening gjorde alldeles rätt när de kallade ut oss hit för att rådfråga hur den här renoveringen skulle gå till, säger Bo Ejenfors.

Det är med pengar från Länsstyrelsen och kommunen som hembygdsföreningen nu har kunnat göra den här omfattande renoveringen. Och med hjälp av ideella krafter.

– Jag vill framhålla här hos Bondstorps hembygdsförening vilket fantastiskt intresse de har haft för att hjälpa till. Det är väldigt fint när man kan få lägga så mycket kraft, som de har gjort som har hjälpt till, att lägga först plåttaket och sen sticketaket.

Bo Ejenfors sa så här till människorna i Bondstorps hembygdsförening när han höll tal under kvällen:

– Det krävdes mycket arbetskraft, ni var bekymrade, men sen när det kom till byggnation, var det sånt otroligt stort intresse från samtliga i hembygdsföreningen. Jag har inget exempel på ett ställe där man på ett bättre sätt har hjälpt till.

En av dem som förmodligen har hjälpt till mest, är Mikael Johansson. Han har jobbat närmast ordföranden Lisbeth Davidsson i projektet. Det är Mikael som samlade ihop folk och såg till att alla var på plats under renoveringen. Man kan kalla honom hembygdsföreningens ben och armar, säger han själv. Han står i kvällssolen och blickar ut mot ladugårdstaket och ser väldigt förnöjsam ut.

– Det är jättetrevligt att se det här nu, verkligen. Det är en fin plats, den är otroligt orörd från förr så jag tycker det är trevligt. En plats som är värd att bevara. Och det är ju många som har hjälpt till i den här renoveringen. Väldigt spridd åldersgrupp, från barn till 70-80-åringar har varit här och jobbat. Det har varit roligt.

Mikael Johansson kan kallas hembygdsföreningens armar och ben. Bild: Jenny Almlöf

Du ser rörd ut?

– Men jag är rörd. Jag tycker det är fruktansvärt vackert. Det är kul att se det. Man kan nog känna hur de har kämpat här förr i tiden. Vad hade de? Kanske två kor och en gris och skulle överleva på det. Sen gick ju folk härifrån till Bondstorp och till skolan, säger Mikael Johansson.

Vi blickar nedåt vägen till, där folk promenerade för att ta sig till Bondstorp förr i tiden. En gammal upptrampad vagnsväg, så som vägarna såg ut förr. Vägen upp till gården är bevarad, liksom torpets alla byggnader. Det är unikt i sitt slag, det här soldattorpet. Kanske är det därför som människor är så intresserade av Braskabo, och kanske är det därför som så många har kommit den här kvällen. Över förväntan många besökare tog del av fika, film, föreläsningar och skönsång från hembygdsföreningens ordförande.

– Ja, jag tänkte att det var så mycket som skulle sägas och då var det lättare att förmedla den informationen i en sång, säger Lisbeth Davidsson.

Men hade ni räknat med så många besökare?

– Nej det hade vi inte. Vi funderade på om det kanske skulle komma 20 eller 70 personer men det kom 85! Det känns jätteroligt att folk från olika håll ville komma ut hit och se hur det är, säger Lisbeth.

Besökare från bland annat Ulricehamn, Hok, Svenarum, Skillingaryd, Hagshult och Vaggeryd hade hittat ut hit, ända ut i Braskabo, i slutet av den minsta lilla vägen, vid skogen, alldeles nära en sjö.

– Vi fick höra att sjön heter Rödvattnet. Det var ju fint. Det är ett väldigt vackert läge här, säger Birgitta Qvarnström som har åkt hit med sin man Agne från Vaggeryd.

– Det var mycket intressant det här, att höra om de som har gått här och kämpat nu med det här bygget. Det är ett jättejobb som de har gjort, säger Agne Qvarnström.

– Det är eldsjälar som har gjort den här renoveringen. De brinner verkligen för det här, säger Birgitta Qvarnström.

Men varför brinner de så för det här? Vad är det som gör att människor i alla åldrar samlas omkring en renovering av ett tak på en lada?

En av männen från Bondstorp säger till Skillingaryd.nu att de nog är lite stolta över sin hembygd. Och att dessa byggnader dessutom är speciella för att de är original. Människor har hjälpts åt att bevara byggnaderna i flera hundra år. Kanske det är just detta man känner när man går omkring här, människors kärlek till platsen. Vattnet alldeles intill, utsikten mot sjön på ena sidan gården och skogen på den andra sidan.

– Sen är folk i Bondstorp också väldigt arbetsvilliga, vi brukar hjälpas åt när det är något som ska byggas eller lagas, säger Mikael Johansson.

Runtomkring på gården finns flera byggnader. Alla ska ha sitt ursprung härifrån, vilket också är en ovanlighet i hembygdsgårds-sammanhang. Många hembygdsgårdar har hus som är ditforslade från andra platser. Men inte husen här. En av byggnaderna är Lillstugan och har gräs på taket.

– Lillstugan är alltid öppen, den kallas också för raststuga. Man kan gå hit, sätta sig och fika, kanske på vintern om man gör ett besök här. Då kan man stanna här en stund och vila sig. Den är välbesökt, Lillstugan, många skriver i gästboken som vi har härinne, säger Lisbeth Davidsson.

Vad händer nu i hembygdsföreningen?

– Ja, nu ska vi ha en liten fest på söndag, bara för dem som har varit här och hjälpt till och jobbat med renoveringen. Sen ska vi fortsätta att finnas här och berätta om den lokala historien för barn och ungdomar och den kommande generationen. Vi får vara en pusselbit i bygden, säger Lisbeth Davidsson.