Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 13

Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 13, Bergsundsstrand och Reimersholme i påskens tid, en natur- och kulturkrönika i 21 bilder som omfattar mer än 800 år av Sveriges historia.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i månadsskiftet mars-april anno 2018.

Jag rör mig i Stockholms absoluta närnatur, på östra sidan av Tantolunden på Söders höjder.

Skylten med vägvisning säger Medborgaplatsen 1,2 kilometer, Södersjukhuset 0,2 kilometer, Stockholms City 3,5 kilometer, Slussen 1,8 kilometer och Södra station 1,4 kilometer.

Bara ett stenkast från förra bildens skylt, i östra delen av Tantolundens koloniområde står det Katarina Taikons gång, ett namn som klingar Katitzi i mina öron, namnet är ett romskt smeknamn för Katarina som är flickan och huvudpersonen i en självbiografisk serie barn- och ungdomsböcker av just Katarina Taikon.

Katarina Taikon, 1932–1995, författare och syster till Rosa Taikon, beskrev utifrån egna, ofta bittra, erfarenheter romernas liv och villkor i Sverige i såväl skön- som facklitterär form, framför allt för barn och ungdom.

Mest känd är den självbiografiska serien inledd av Katitzi år 1969 och som delvis blev filmatiserad.

Rosa Taikon, 1926–2017, silversmed och syster till Katarina Taikon, arbetade i sina sirligt eleganta ringar, armband och halssmycken av silver i den romska traditionen, där tvinnade trådar, filigranteknik och granulering dominerade framställningen.

Hon var också känd som samhällsdebattör med inriktning på frågor som rörde romers rättigheter.

Julrosor, ”Helleborus”, är ett släkte ranunkelväxter med cirka 20 olika arter fleråriga, härdiga, ständigt gröna eller lövfällande örter hemmahörande i Mellan- och Sydeuropa, Mindre Asien och Centralasien.

Bladen är fingrade eller djupt flikiga och blommorna stora, regelbundna, vita, rosa, rödbruna eller gröngula.

Några arter odlas som prydnadsväxter för sin extremt tidiga blomning, som kan infalla under vårvintern eller i november–december.

Julrosor är giftiga då de innehåller ämnen som kan orsaka diarré, kramp och andnöd och till släktet förs bland annat grön julros, hybridjulros, julros och röd julros.

Arten julros, ”Helleborus niger”, vilket förmodligen bilden visar är en 20–30 centimeter hög ört med sju- till niofingrade blad med spetsiga och något sågade småblad, bladen är läderartade och oftast övervintrande.

De 5–8 centimeter vida, glänsande vita blommorna blir mot blomningens slut något rödaktiga och arten, som hör hemma i Centraleuropa, odlas som prydnadsväxt, också i Sverige, där den med vintertäckning är härdig norrut till mellersta Norrland.

Snödroppar, ”Galanthus”, är ett släkte amaryllisväxter med omkring tio arter lågväxta lökväxter i medelhavsområdet och Främre Asien.

Löken är liten och vit och bladen smala, jämnbreda och blågröna, blomstjälken bär i toppen en ensam vit, hängande blomma.

Till släktet förs bland annat bildens snödroppe, ”Galanthus nivalis”, som blommar tidigt, ofta medan snön ligger kvar.

Denna art odlas i hela Sverige.

Krokusar, ”Crocus”, är ett släkte svärdsliljeväxter med cirka 80 fleråriga, 10–15 centimeter höga, knölbildande arter hemmahörande i Mellan- och Sydeuropa, Nordafrika och i västra Asien till Afghanistan.

De smala, gräslika bladen växer fram ur knölen i ett tunt, pappersliknande hölje samtidigt med eller strax efter blomningen.

Kronan består av sex hylleblad, som nedtill bildar en mycket lång pip, vilken innesluter tre ståndare och en pistill med treflikigt märke, fruktämnet sitter under jord, men senare förs den mognande frukten upp ovan markytan.

Blommorna sitter en och en och förekommer i en mängd färger och färgkombinationer, blomningen infaller för vissa arter under våren, för andra under hösten.

Ett stort antal arter och många storblommiga hybrider odlas som prydnadsväxter, också i Sverige och till släktet förs bland annat bildens bägarkrokus, doftkrokus, gullkrokus, höstkrokus, oktoberkrokus, saffranskrokus, septemberkrokus och vårkrokus.

Saffranskrokus, ”Crocus sativus”, har en pistill med tre, långa, flikiga, röda märken vilka skördas och torkas och för 1 gram saffran behövs cirka 100 blommor och uppgifter om antal blommor varierar från 50 till 150 per gram saffran.

Arten saffranskrokus är steril och finns endast i odling och den förökas vegetativt genom sidoknölar.

Så kallad vild saffranskrokus, ”Crocus cartwrightianus”, växer i områden av Grekland och har aromatiska pistillmärken som använts på liknande sätt.

Molekylärgenetiska studier har dock visat att ursprunget till saffranskrokus troligen finns i västra Asien.

Saffranskrokus härstammar från medelhavsområdet och odlas i framför allt Iran och något i Spanien och den är härdig i sydligaste Sverige.

Varje år produceras omkring 300 ton saffran. Iran är det land som står för störst del av produktionen, följd av Spanien, Indien, Grekland, Azerbajdzjan, Marocko och Italien.

Beroende på kvalitet varierar priset mellan 7 000 och 76 000 kronor per kilogram men i västvärlden är det genomsnittliga priset 15 000 kronor per kilogram.

Vintergäck, ”Eranthis hyemalis”, är en art i familjen ranunkelväxter som är 8–10 centimeter hög.

Varje stjälk bär i toppen ett flikat svepeblad och en gul blomma som blommar i februari–april.

Vintergäck härstammar från västra Europa och den odlas som prydnadsväxt som i Sverige är härdig norrut till södra Svealand.

Skumticka, ”Spongipellis spumeus”, är en sällsynt ticka som växer på lövved, vanligen enstaka i grenhål på levande träd i alléer, parker och andra kulturpåverkade marker.

Släktet ”Spongipellis”, är hattbildande, ettåriga tickor med vitaktigt, oftast tvåskiktat kött, så kallad duplexstruktur.

Hyfsystem monomitiskt, hyfer med söljor, sporer nästan runda, något tjockväggiga, ger vitröta.

Tre arter i släktet ”Spongipellis” är funna i Sverige, förutom bildens skumticka även tandticka, ”Spongipellis pachyodon”, som klassas som RE, Nationellt utdöd, och ockraticka, ”Spongipellis delectans”, som klassas som VU, Sårbar.

Koltrasten på bilden är en hane som är svart med gul näbb, medan honan är brun med brungul näbb.

Koltrasten hoppar ofta omkring på gräsmattor, där den letar efter daggmaskar och insekter.

Arten ses kanske mest tidigt på våren då hanen sjunger morgon och kväll.

Boet byggs ofta helt nära människan, till exempel vid husväggar eller i garage och trastarna varnar ljudligt om en katt eller skata närmar sig boet.

En koltrast kan bli cirka 15 år gammal.

I en stad som Stockholm med mycket vatten krävs många broar, denna bro uppfördes under åren 2000-2005 under konung Karl XVI Gustavs regeringstid och ligger ner emot Bergsundsstrand på Söder och går över Årstadsviken via Årsta holmar.

Bilden visar broarna över Årstaviken via Årsta holmar.

Bergsund är ett informellt område på västra Södermalm i Stockholms innerstad vid bron över till Reimersholme och omfattar det område som fram till år 1929 var platsen för Bergsunds Mekaniska Verkstad men sedan verksamheten på fabriksområdet avvecklats bebyggdes det med bostäder.

I början av 1700-talet fanns här en klädesfabrik, anlagd av Mårten Lindman, klädesfabriken sysselsatte år 1795 en överskärare, en klädmakare, fem gesäller, 17 arbetshustrur och 10 arbetspigor.

Arbetsstyrkan minskade dock med allt sämre tider och fabriken brann ned våren år 1713.

Mårten Lindman dog år 1729 och i bouppteckningen fanns inget annat att redovisa än den avbrända tomten och ”en därå kvarstående förfallen träbyggning”.

Namnet Bergsund möter vi första gången på en karta från år 1738 över ägaren Margareta Schröders ”Malmgård Bergsund kallad På Södermalm uti quarteret Tobaksspinnaren”.

Margareta Schröder var klädesfabrikören Mårten Lindmans änka.

Området Bergsund ropades in på bancoauktion av skotten Robert Finlay år 1765 och såldes sedan vidare till hans landsman Thomas Lewis år 1769 för 60 000 daler kopparmynt.

Thomas Lewis anlade ett grytgjuteri, Bergsunds gjuteri, vid den del av Bergsunds strand som ligger närmast bron till Reimersholme.

Lewis hade först arbetat vid Canons järngjuteri i Skottland och sedan kallats till Göteborg för att anlägga ett grytgjuteri där år 1766 men två år senare tog han sig till Stockholm och ansökte 5 januari år 1769 hos bergskollegium om att få anlägga ett järngjuteri ”på engelska sättet” med den helt nya tekniken reverberugn.

Redan vid slutet av åren annonserar han i Stockholms Posttidning om sina tjänster beträffande ”allehanda uti järn gjutne saker”.

I mantalslängden omnämns området år 1770 som ”hans hus Berg och Sund kallade” och omkring år 1790 omnämns ”Gryt-Gjuteriets Ägor, Berg Sund Kallade” i Stadsingenjörskontorets figurbok.

Bilden visar en närbild på förra bildens bro, bron över Årstaviken via Årsta holmar, och texten säger ”Denna bro uppfördes 2000-2005 under konung Karl XVI Gustavs regeringstid”.

Thomas Lewis som anlade ett grytgjuteri, det vill säga, Bergsunds gjuteri, dog år 1783 och året efter försattes boet i konkurs.

I maj år 1784 såldes Bergsund till superkargören Jacob Hahr och grosshandlare Daniel Asplund för 9 000 riksdaler specie och på hösten samma år säljer Hahr sin del till Asplund.

Daniel Asplund var född år 1749 i Ångermanland och som nittonåring hade han kommit till Stockholm med två tomma händer och blivit grosshandlare år 1781.

Han grundade stärkelsebruk, blekeri, färgeri och sliperi för fasetterade stålarbeten på Bergsund och med maskiner som tillverkats på Bergsund startade han också en klädesfabrik vid Tvetaberg utanför Södertälje.

Asplund byggde bostad för arbetarna vid Bergsund och inrättade en skola för deras barn år 1793.

Efter sin död år 1804 efterträddes han av G. D. Wilcke, som anställde engelsmannen Samuel Owen som verkmästare.

I England hade Samuel Owen arbetat med att montera ångmaskiner och på Bergsund fick han först till uppgift att utveckla företagets gjutteknik.

Under Owens ledning tillverkade sedan Bergsunds gjuteri år 1807 den första ångmaskin som byggts i Sverige och i mitten av 1800-talet blev Anton Wilhelm Frestadius ledare för verksamheten.

Man började tillverka skärgårdsbåtar år 1851 och redan år 1860 hade man över 500 arbetare.

År 1870 ombildades gjuteriet till ett aktiebolag, Bergsunds Mekaniska Verkstads AB, och bolaget utvecklades nu så snabbt inom sin huvudbransch ångfartygstillverkning att det blev störst i Sverige inom området.

Under Karl August Lindvalls, 1829–1918, tid som överingenjör och chef åren 1875–1890 rådde högkonjunktur inom sjöfartsnäringen och Lindvall var en skicklig företagsledare och konstruktör och utvecklade bland annat en isbrytande stäv.

Gustavsbergsbolaget och Waxholmsbolaget byggde sedan denna stäv på var sin skärgårdsbåt, vilket gjorde att de kunde upprätthålla båttrafiken året runt.

Brobyggen var också en specialitet för Bergsund och sammanlagt levererades omkring 800 järnvägs- och landsvägsbroar.

År 1902 hade Bergsunds Mekaniska Verkstad 1075 anställda och invid fabriken fanns en mängd bostäder för tjänstemän och arbetare men företaget fick på 1920-talet problem med lönsamheten och lade efter en konkurs och en rekonstruktion slutligen ner sin verksamhet år 1929, då hela verkstadsområdet började rivas.

År 1928 levererade man den nya Liljeholmsbron och en av de sista leveranserna var isbrytaren Västervik i december år 1929.

Det stora tomtområdet såldes och man började bygga flerfamiljshus i Bergsundsområdet och många gator i området påminner om den gamla verksamheten i området, såsom Bergsunds strand, Slipgatan, Lindvallsplan samt huvudgatan i området som heter Verkstadsgatan.

Bilden visar broarna över Årstaviken via Årsta holmar, till vänster den äldsta, Årstabron, från år 1929.

Årsta holmar i Stockholm är tre holmar intill varandra i Årstaviken, mellan stranden nedanför Årsta gård och Tantoområdet på Södermalm.

De tre öarna är förbundna med varandra med spänger och nåbara från fastlandet enbart med båt och vegetationen består huvudsakligen av vildvuxen lövskog.

Öarna ligger i stadsdelen Årsta och i kommunalt administrativt hänseende tillhör de Södermalms stadsdelsområde och de var en egen stadsdel under åren 1926–1934.

På Årsta holmar finns även Årsta holmars gård från år 1737, vilken man ser i fjärran till höger på bilden och som idag drivs som pensionat och konferensanläggning.

På Petrus Tillæus mycket detaljrika karta från år 1733 visas Årsta holmars tre holmar fortfarande som tre separata öar med namnen Åhlholmen, Bergsholmen och Lillholmen men genom landhöjningen hänger de numera i stort sett ihop.

Bergsholmen är den mittersta holmen, 208 meter från Årsta fastland och 260 × 170 meter stor med högsta punkten 19 meter över havet.

Den har tidigare hetat Tallholmen och en liten stuga fanns tidigare på den västra sidan.

Alholmen är den västligaste holmen, 184 meter från Södermalm och 195 meter från Årsta fastland.

Storleken är cirka 260 × 170 meter och den högsta punkten är 7 meter över havet och den har tidigare hetat Ladholmen och Gräsholmen.

År 1928 öppnades den östra Årstabron för tågtrafik och år 2005 den västra men dessa Årstabroar erbjuder dock ingen passage till holmen.

På norra stranden ligger redan nämnda ”Årsta holmars gård”, en träbyggnad från år 1737, en gård som byggdes som ett sommarnöje och hade orangeri och fruktträdgård.

Lillholmen är den östligaste holmen, 93 meter från Södermalm och 200 × 120 meter stor med högsta punkten 4 meter över havet, den har tidigare hetat Betesholmen, Ängsholmen och Lilla skäret.

Bilden visar broarna över Årstaviken via Årsta holmar, här finner man också många båtar och fåglar såsom bildens knölsvanar, gräsänder och sothöns.

Även här i vår stora och vackra huvudstad Stockholm finner man dessa underbart lärorika informationsskyltar och denna skylt finns i Bergsundsstrand och handlar naturligtvis om Bergsundsstrand.

Som groteska, vridna men ändå mycket vackra levande monument över den biologiska mångfalden i storstaden Stockholm finner man dessa knäckepilar, ” Salix fragilis”, i stora antal utmed strandlinjen ner emot Årstasviken.

Årstaviken är en vik i den östligaste delen av Mälaren i Stockholm, inom stadsdelarna Södermalm, Liljeholmen och Årsta.

Årstaviken börjar i öst vid Hammarbyslussen och slutar i väst vid Marievik och Liljeholmsbron där den övergår i Liljeholmsviken och som mest är den 625 meter bred, mellan Tantolunden och Sjövikskajen.

Viken är 109 hektar, medeldjupet är 5,9 meter och största djup är 9,8 meter och en promenad runt viken är cirka 7,5 kilometer lång.

Längs södra Årstaviken breder Årsta skog ut sig, längs norra stranden finns, från öster, Eriksdalsbadet, Eriksdalslunden, Södersjukhuset och Tantolunden.

Mitt i Årstaviken ligger Årsta holmar, tre sammanvuxna öar och över viken och Årsta Holmar spänner Årstabroarna, två järnvägsbroar byggda 1929 och 2005.

I och med anläggandet av Hammarbyleden år 1929 blev Årstaviken en del av den nya vattenvägen mellan Mälaren och Östersjön.

Årstaviken tjänade som huvudvattentäkt för Stockholms dricksvatten mellan åren 1861-1923, se Skanstullsverket.

Därefter flyttades vattentäkterna längre bort från själva staden, och förlades till Norsborg och senare även till Lovön.

Bilden visar arterna knäckepil, ”Salix fragilis” och eldticka, ”Phellinus igniarius”.

Knäckepil, ”Salix fragilis”, är ett stort träd som ofta har en mycket tjock stam med grov, svartaktig och djupt fårad bark.

Kvistarna är kala och släta och bryts av mycket lätt och bladen är långa, lansettlika och finsågade i kanten, blankt mörkgröna och kala på båda sidorna, med glandler vid bladskivans bas.

Bladskaftet är tydligt och stiplerna är något sneda, men syns mest på ungskott.

På stammen växer en eldticka, ”Phellinus igniarius”, och denna mycket variabla ticka bildar tydliga, konsolformade eller hovlika hattar, som kan bli upp till 20-30 centimeter breda och drygt 1 decimeter tjocka.

Kanten är, åtminstone på unga exemplar, rundad, men i takt med att de från början knöllika fruktkropparna utvecklas, blir en del former mer eller mindre skarpkantade, så exempelvis den främst på ”Salix” växande varianten ”Phellinus igniarius trivialis”.

Ovansidan är fårad och oftast tydligt sprickig, gråsvart till svart, ibland kontrasterande med en rödbrunaktig till kanelfärgad kantzon, som hos en del rundade former, bland annat på apel, ofta är väl utvecklad.

Porer runda, 4-6 per millimeter, rödbrunaktiga, rörlager upp till 10 centimeter tjockt, skiktat, i äldre delar ofta marmorerat av vitaktigt mycel, kött brunt, zonerat, hårt, upp till 2 centimeter tjockt.

Eldticka förekommer på levande lövträd, både i skogar, parker, lundar, allér och trädgårdar men även i fuktiga strandskogar med ”Salix” och al.

Taxonomin i detta artkomplex är fortfarande föremål för studier, och arten eldticka ”Phellinus igniarius” har därför ännu karaktären av ett samlingsnamn för flera former som framledes möjligen kommer att etablera sig som egna arter.

Bilden visar arterna knäckepil, ”Salix fragilis” och eldticka, ”Phellinus igniarius”.

Knäckepil blommar i maj-juni, ungefär samtidigt som bladen utvecklas och hängefjällen är blekgula och faller av tidigt.

Hanblommorna har bara två ståndare och fruktkapslarna är kala men i Sverige finns mest hanträd som fortplantar sig vegetativt.

Arten liknar jolster, ”Salix pentandra”, men den senare har dock kortare och bredare blad, samt hanblommor med vanligen fem ståndare.

Knäckepil förekommer från Skåne upp till mellersta Norrland och den är ganska vanlig i södra Sverige men blir ovanligare norrut.

Kring Mälaren finner man knäckepil vid nästan alla stränder och den har ofta planterats vid bryggor och stränder, varifrån den spritt sig vegetativt med avbrutna grenar som rotat sig. Den första fynduppgiften är från Carl von Linnés Skånska resa som publicerades år 1751, men arten är känd sedan medeltiden.

Knäckepil är sedan gammalt odlad som prydnadsträd vid dammar och stränder och artnamnet ”fragilis” kommer av latinets ”frangere” för ”bryta” och betyder ”skör”, namnet syftar på att kvistarna lätt bryts av.

Namnet ”Phellinus cinereus” har till exempel använts för en liten, gråaktig form på björk, och eldtickor på al har beskrivits som ”Phellinus alni”.

Även den ovannämnda variant, ”Phellinus igniarius trivialis”, se bilden före, bild 15, på ”Salix” har betraktats som en egen art, men eftersom avgränsningen vid ett snävt artbegrepp måste baseras på karaktärer som med ordinära bestämningsrutiner i praktiken knappast låter sig observeras, har det visat sig alltför komplicerat att inom projektets ram tillämpa dessa snäva artuppfattningar, som dessutom inte är okontroversiella inom den mykologiska forskningen.

Alldeles oavsett dessa aspekter, finns en rad fällor vid bestämning av eldticka, ”Phellinus igniarius”.

Viktigt är att tickan normalt växer på levande träd, vilket skiljer den från den ibland snarlika arten svart eldticka, ”Phellinus nigricans”, som är vanlig på döda björkar.

På levande asp finns den makroskopiskt nästan identiska arten stor aspticka, ”Phellinus populicola”, men eftersom eldticka, ”Phellinus populicola”, inte växer på asp, är detta sällan något problem.

Den förekommer heller inte på ek, vilket gör att sammanblandning med arten ekticka, ”Phellinus robustus”, kan undvikas.

Särskilt på bok kan arten fnöskticka, ”Fomes fomentarius”, vara mycket lik, men denna uppträder normalt på död ved, och går till skillnad från eldtickan jämförelsevis lätt att lossa från substratet.

Bilden visar en stubbe av knäckepil, ”Salix fragilis”, med ett antal eldtickor, ”Phellinus igniarius, alldeles invid Årstavikens bräckta vatten.

Det är inte utan att jag ler litegrand när jag ser denna stora tunga knölsvanshane halka fram på Årstavikens is, och jag tänker … vilken tur att den har så låg tyngdpunkt och korta ben, tänk om den hade haft tranans höga tyngdpunkt och långa ben då hade likheten med Disneys Bambi varit slående.

Bland ett antal gråtrutar i olika åldrar står fyra nyligen till Sverige anlända, mörkmantlade och gulbenta, silltrutar på Årstavikens is inne vid Bergsundsstrand.

Det häckar två underarter av silltrut i Sverige, ”Larus fuscus intermedius”, på västkusten och Larus fuscus fuscus” vid Östersjön, och jag förmodar att bildens silltrutar tillhör dessa.

Den har också vid några tillfällen häckat vid Vänern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön och Torneträsk.

Under 2000-talet har den svenska östliga populationen ”Larus fuscus fuscus” minskat medan den västliga populationen ”Larus fuscus intermedius” istället har ökat.

Därför blev jag extra glad över observationen och att det dessutom stod ytterligare två exemplar en bit bort gjorde inte saken mindre rolig.

Ännu en härligt lärorik informationsskylt, denna gång berättar den om Reimersholme som är en ö och en stadsdel i Stockholms innerstad.

Holmen omges i norr av Långholmskanalen och i söder av Liljeholmsviken, ön är cirka 640 meter lång och 330 meter bred och har en omkrets på drygt 1,6 km och en yta på drygt 15 ha.

Trots sitt läge nära Södermalm var ön ursprungligen en del av Brännkyrka socken och ingick i municipalsamhället Liljeholmen åren 1898–1912.

Den inkorporerades år 1913 tillsammans med övriga Brännkyrka i Stockholms stad den 1 januari år 1913 och ända fram till år 1957 tillhörde den Brännkyrka församling och därefter Högalids församling.

Ön hette tidigare Räkneholmen, men den 24 juni år 1798 fick den sitt nuvarande namn, den är uppkallad efter hattmakaren och rådmannen Anders Reimers, 1727–1816.

Han ägde gården på öns östra sida, Reimers malmgård, vilket var Reimersholmes första byggda bostad och som anlades på 1740-talet.

Reimersholme ligger intill Långholmen direkt väster om Södermalm och de första bostäderna uppfördes på 1880-talet vid Charlottenburg.

På 1860-talet uppfördes en yllefabrik här, Stockholms Yllefabrik, där bland annat fångar från Långholmsfängelset fick arbeta.

Fabriken gick i konkurs år 1934 och HSB köpte området år 1939 och under åren 1942–1946 uppförde HSB niohundra lägenheter på Reimersholme, först på den östra sidan av Reimersholme invid Reimersholmsbron, sedan på den norra sidan längs Pålsundet och slutligen även på den södra sidan år 1980 där det tidigare funnits en spritfabrik, Reymersholms Spritförädlings AB.

Sven Wallander, grundare av HSB, ritade tillsammans med arkitekt Axel Grape de fyra punkthus som utgör bostadsrättsföreningen Reimer på Pokalvägen, belägna högst upp på ön och på uppdrag av Wallander planerade landskapsarkitekt Ulla Bodorff bostadsområdena på Reimersholme.

Ön är förbunden med Södermalm via Reimersholmsbron som man ser å bilden och som är 39 meter lång och 13 meter bred.

Som den gamle fågelskådare jag i grunden är kan jag inte låta bli att notera innerstadens fågelliv och i ett buskage när bron över till Reimersholme huserade ett 50-tal gråsparvar, ”Passer domesticus”, varav denna vackra hane får symbolisera hela flocken.

Gråsparven som art är inte så vanlig som man skulle kunna tro trots att den ofta ses i människans närhet.

Gråsparv skiljer sig från pilfink genom att hanen har grå hjässa, medan pilfink har brun hjässa och mörk kindfläck.

Gråsparvshonan är intetsägande gråbeige, medan könen hos pilfink är lika.