Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 3, Tantolunden på Söder

Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 3, Tantolunden på Söder, en natur- och kulturkrönika i 31 bilder som omfattar mer än 800 år av Sveriges historia.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, Sportlovet vecka 7 anno 2018.

Ett av många vackra parkområden i den mycket vackra staden Stockholm heter Tantolunden och jag ser verkligen fram emot att få uppleva den i vårens ljusa grönska, sommarens grönare grönska och höstens färgspel i gult, rött och brunt.

Vid besökstillfället i februari var allt målat i gråskalans ”färger”, med andra ord nyanser mellan svart och vitt.

Tantolundens ädla lövträd är just nu bara vilande cellulosaskelett i väntan på vårens värme och ljus då en tillväxtexplosion sker och då gäller det att hänga med för att inte missa detta fantastiska skeende.

Ädla lövträd bildar ädellövskog, en skog av ekar, almar, ask, lönnar, lindar och avenbok, ibland räknas också bok hit.

Alla dessa träd, liksom flertalet av ädellövskogens buskarter, såsom hassel, try, måbär och hagtorn, är jämförelsevis värmekrävande och i Norden sydliga och flertalet har i Svealand sin nordgräns för allmän förekomst.

De nordiska lövskogarna består numera till stor del av forna lövängar och hagar som fått växa igen och den europeiska ädellövskogens huvudutbredning sträcker sig från Västeuropa till mellersta europeiska Ryssland.

Betydligt artrikare ädellövskogar finns framför allt i Östasien och östra Nordamerika.

Ek och bergek är de ädla lövträd som har de lägsta anspråken på näringsrik mark och ekskogar är relativt ljusöppna, ofta med inslag av björk och andra ”icke-ädla” lövträd och ibland barrträd.

Ekskogar finns på alla slags skogsmarker utom de allra magraste, enstaka ekar dessutom som inslag i barrskog, i klippbranter samt på stränder och så kallade åkerholmar.

De i Sverige vanligaste ädellövskogarna är blandskogar med ek, lind och många andra trädarter och en rik busk- och örtflora men än rikare är skogar dominerade av ask eller alm.

Dessa skogar har en undervegetation som innehåller många krävande arter men ofta lider av den under sommaren starka beskuggningen, särskilt av almar.

Den fortgående försurningen drabbar ädellövskogarna och deras undervegetation, inte minst mossor på block och stammar.

Marken i de rikare typerna av ädellövskog är en oftast välutvecklad daggmaskmull och det lägre djurlivet är mycket artrikt, såväl uppe i kronorna som i död ved och i marken, och omfattar bland annat en lång rad specialister på olika trädarter, i synnerhet bland insekterna.

Även fågellivet är rikt, bland annat på grund av goda möjligheter för hålbyggare och av mindre däggdjur kan hasselmus nämnas, och av större kronhjort och rådjur, i Mellaneuropa även arterna dovhjort och vildsvin.

Bilden visar ett av flera vackra, mindre och frusna isfall som kunde beskådas i Tantolunden denna råkalla dag i februari.

Tanto Norra Koloniträdgårdsförening bestod av många vackra små hus och trädgårdar, det ska bli intressant att komma tillbaka när odlingssäsongen har börjat.

På hemsidan står det följande vackra ord,

”Välkommen till min trädgård i koloniföreningen Tanto norra på Södermalm i Stockholm. Ett år går och varje dag förändras något. Från vilande till växande och tillbaka till ett sakta insomnande. Följ med på en tur genom årstiderna. ”Livet är en gåva, lev det i skönhet”!

Några vackra vinterståndare i Tanto Norra Koloniträdgårdsförening, dessa är tistlar i martornsläktet, eventuellt är det arten Alpmartorn, ”Eryngium alpinum”.

På ett av de små taken i Tanto Norra Koloniträdgårdsförening satt denna björktrast, i övrigt var det tyst och öde, så tyst och öde som det nu kan vara mitt i Stockholm.

Jag älskar dessa fina och informativa skyltar som beskriver historia, natur och miljö och stannar alltid och läser och lär.

Elefanthuvudet i almen, ser ni det skarpa och iakttagande ögat med snabeln åt vänster och den mörka underläppen hängande som visar den halvöppna munnen.

Bilden visar en ticka i släktet ”Phellinus” som är fleråriga, brunköttiga arter med hård konsistens, tydligt hattbildande till resupinata.

Jag tippar på en eldticka, ”Phellinus igniarius”, men arten växer i så fall mycket sällsynt på alm.

Hyfsystemet är dimitiskt och hyferna saknar söljor, sporerna är hyalina till ljusbruna, ibland med dextrinoid reaktion.

Många arter har tjockväggiga, bruna borst, setae, i hymeniet, vilket systematiskt placerar släktet ”Phellinus” jämte det monomitiska ”Inonotus” i familjen ”Hymenochaetaceae”.

Det är ett stort vitrötesläkte, som i Sverige representeras av hela 19 arter och de hattbildande ”eldtickorna” på lövved uppdelas numera på ett flertal arter, och kännedom om substratet är ibland i praktiken nödvändig för artbestämningen.

Hade jag varit en hålhäckande fågel så hade jag definitivt valt att bo här, och när jag kikade in så var det tomt, med andra ord, bara att flytta in.

Bildens rara och rödlistade ticka på en gammal lönn i Tantolunden är en skumticka, ”Spongipellis spumeus”, är en hattbildande ticka vars fruktkroppar är ettåriga, konsolformade, med brett vidhäftad till nästan fotlikt avsmalnande bas, mestadels 5–15 centimeter vida och 3–6 centimeter tjocka, köttiga och mjuka som färska, hårda och ganska sköra efter torkning.

Hattens ovansida är vit till svagt krämfärgad som färsk, smutsvit som torr, fint borstig till tovigt luden.

Undersidan är vitaktig som färsk, halm- till ockrafärgad som torr, hattköttet är vitaktigt till blekt krämfärgat, tvåskiktat med ett luckert övre och ett fast, tjockare undre skikt.

Porlagret har hattköttets färg och är upp till 15 millimeter tjockt.

Skumtickan, ”Spongipellis spumeus”, är sällsynt till tämligen sällsynt funnen från Skåne till Gästrikland och följer ungefär ekens naturliga utbredning.

Den är även känd från Danmark, Norge Finland, Estland och Litauen, samt är vitt spridd i Europa och förekommer circumpolärt i hela den norra tempererade zonen.

Arten är rödlistad i Norge, Finland, Polen och Tyskland.

Rödlistningsbedömning för skumtickan år 2015, rödlistekategori ”Nära hotad, ”NT”.

Skumticka, ”Spongipellis spumeus”, är nedbrytare i döda grenar och liknande i gamla, levande lövträd, främst lönn och alm, mer sällsynt även i andra lövträd.

Arten påträffas i alléer, parker, hagmarker och ädellövskog och en fortlöpande minskning på nationell nivå bedöms pågå, huvudsakligen på grund av almsjukan, parkvård, alléföryngring och liknande förändringar.

Omfattningen är dock svår att bedöma och antalet reproduktiva individer skattas till mellan 1500–15000, medeltal 7500.

Antalet har skattats genom att multiplicera tre faktorer:

1) Troliga antalet aktuella lokaler i landet som bedöms till 750.

2) Bedömt antal unika mycel/lokal.

3) En schablon för hur många fragmenterade enheter varje unikt mycel bedöms ge upphov till.

Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin ”Nära hotad”, ”NT”, en fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten rödlistas enligt ovan.

Skumticka, ”Spongipellis spumeus”, hotas av avverkning av värdträd och passande värdträd runt fyndplatserna.

Arten hotas på sikt av att alléträd längs vägar alltmer försvinner och att döende och döda träd i parker städas bort.

Värdträd och andra träd som med tiden kan utgöra värd för svampen bör sparas på svampens växtplatser.

Alléer bör i största möjliga utsträckning sparas och träden bör successivt ersättas så att det ständigt finns tillgång till gamla träd.

Skumticka, ”Spongipellis spumeus”, växer främst på levande men också på döda lövträd, gärna i alléer och parker men också i skogsmiljö.

Fruktkropparna växer på stammen eller i små stamhåligheter, gärna på lönn och alm men arten är även rapporterad från ask, asp, björk, bok, ek, hästkastanj, poppel, päronträd, rönn och arter i släktet ”Salix”, det vill säga viden.

Zinkensdamm är ett informellt område i stadsdelen Södermalm i Stockholms innerstad strax öster om Hornstull. Platsen har fått sitt namn efter Frantz Zinck som bodde på gården i endast fem år på 1600-talet och som formellt sett aldrig ägde den.

Malmgården Zinkensdamm revs år 1934, men namnet lever kvar i bland annat Zinkensdamms IP, Zinkensdammsskolan och Zinkensdamm tunnelbanestation samt Zinkens Odlarförening som har ett 30-tal kolonilotter vid Zinkens väg, området Zinkensdamm hade 2 165 invånare år 2005.

Den rike generaltullförvaltaren Wilhelm Böös Drakenhielm, som år 1650 anförtrotts förvaltningen av medlen från stora sjötullen, placerade sin stora förmögenhet i jordegendomar. Drakenhielm köpte år 1668 en stor egendom i kvarteret Krukmakaren i närheten av området ”Västertull”.

Området bestod till en stor del av höga berg, som är ”odugelige” och lämpade sig inte för bebyggelse.

Det var i stället sannolikt behovet av karpdammar, ett ”måste” för en finansman på 1600-talet, som låg bakom köpet. Egendomen kallas i Holms tomtbok för Drakenhielms ”store träägårdh och carpedammar”. Sjön Fatburen, som låg mitt på Södermalm vid nuvarande Södra stationsområdet, hade sitt utlopp, ”Rännilen”, i Årstaviken i Tantoområdet. Karpdammarna anlades vid utbuktning av Fatburssjöns utflöde, det så kallade ”Södre Stora Stads dike”.

När Drakenhielms ekonomiska situation snabbt försämrades av kung Karl XI:s reduktionspolitik övergick egendomen till riksrådet och presidenten i Statskontoret Claes Fleming. När så den blott 36 år gamle Fleming dog totalt utarbetad och utblottad år 1685 övergick egendomen till hans änka Anna Cruus.

Anna Cruus sålde samma år, 1685, gården till köpmannen Frantz Zinck, som var en stor klädesleverantör till kronan. Zinck hade dock problem med att betala köpeskillingen. Zinck bodde på Zinkensdamm och avled ”natten mellan 4:e och 5:e dag jul” år 1690 i hemmet hos en viss Baltzar Dreiser.

Zincks fasta egendom redovisas i bouppteckningen som en ”trägård uti Södre Förstaden ytterst vid Danto belägen, hvilken sahlig mannen skall hafwa inköpt och sig tillhandlat av Hennes Nåde Grefwinnan Anna Kruus för 36 000 kmt. Men som han samma summa eij skall hafwa betalt utan ännu något skall restera, hwars quantum man intet bekommit wetta, hwarföre kunde dhe deputerade eij gården ibland egendommens summa utföra eller wärdera för än man nogare om alt detta kunnig och informerat blifwer”.

Således hade Zinck visserligen innehaft egendomen invid Tanto, som ibland vid den här tiden stavades Danto, men formellt sett aldrig ägt den, då han inte klarat av att betala köpeskillingen 36 000 daler kopparmynt. Uppenbarligen hade han hamnat i stora ekonomiska svårigheter. Tillgångarna i boet var bara 879 daler, medan skulderna uppgick till 15 058 daler.

Bouppteckningsmännen hade svårt att få ordning på Zincks papper, vilket så småningom fick sin förklaring när Zincks trädgårdsmästare upplyste dem om vad som hade hänt natten då Zinck dött. På typiskt snirklig 1600-talssvenska noterar de hans berättelse,

”Sedan sahlig Zinck är död blefwen, skall Cammarrådet wälborne Hr Joel Gripenstierna och Postdirecteuren Hr Beijer med Baltzar Dreiser samma natt klåckan 2 kommit uti malmgården och översedt egendomen sampt densamma förseglat, hafwandes sedermehra och Hr Gripenstierna och Dreisser den 30 december klåckan 11 om natten dijt kommit upbrutit signeten och låtit straxt någre säckar sängkläder bortföra, sampt ett skåp med någre saker om morgonen klåckan 7 låtit afhämpta, hwilket alt effter bemälte trägårdzmästares utsaghu här blef antecknat”.

Bakom dessa nattliga räder stod sannolikt Joel Gripenstierna. Zincks affärer med kronan, vilket var försäljningen av uniformer, liksom Gripenstiernas, undersöktes vid den här tidpunkten av den mäktiga likvidationskommissionen.

Joel Gripenstierna hade haft affärer ihop med Zinck och dokument av stor betydelse för hans likvidationsräkning med kronan kunde mycket väl finnas hemma hos Zinck.

Boutredningsmännens slutliga utlåtande att man inte fått någon klar bild av ”uti vad tillstånd den salige döde sine handlingar och förrättningar ställt och lämnat” tyder på att en hel del papper hade försvunnit.

Trots att Zinck således är tämligen perifer i egendomens historia, han hade visserligen bott där i fem år, men det köpeavtal han ingått hade han aldrig fullbordat, har han för alltid förknippats med platsen och med karpdammarna. Skälet till detta kan vara hans levnadsöde och de dramatiska händelserna nätterna mellan den 28 och 29 respektive den 30 och 31 december år 1690, vilka tilltalat Söderbornas fantasi så mycket att namnet Zinck, eller ”Zinken”, bevarats till eftervärlden.

Namnet ”Zinckens” fick även officiell status då den infördes i Petrus Tillaeus Stockholmskarta från år 1733.

Zincks köp av malmgården gick tillbaka och från Anna Cruus gick gården sedan i arv till hennes dotter Anna Fleming och först år 1736 såldes den av Anna Fleming och hennes make, fältmarskalk Hugo Johan Hamilton, till Christer Robsahm och två av hans medintressenter, Anders Berch och Olof Siöberg.

Christer Robsahm, 1698-1769, började som nittonåring i riksbankens tjänst och avancerade där till kassakommissarie. Han drev ett av de första kattuntryckerierna på Söder, ”Stockholms Cattune Tryck- och Wäfweri”, och grundade så småningom Tanto sockerbruk i slutet av 1750-talet. Sannolikt hade han planer på att starta någon industriell verksamhet på Zinkensdamm, men i stället överlät han egendomen till en av sina kompanjoner, brukspatronen och grosshandlaren Olof Siöberg.

Denne hade en stor segelduksfabrik på östra Södermalm och utnyttjade Zinkensdamm som malmgård. Enligt tidens sed döpte han gården till Margreteberg, efter sin första eller andra hustru, de hette båda Margareta.

Siöberg misslyckades dock med att inarbeta namnet Margreteberg, i folkmun hade malmgården uppenbarligen kvar det hävdvunna namnet Zinkensdamm. År 1765 omtalas egendomen såsom ”Zinkensdam el:r Margaretæberg” i Stadsingenjörskontorets memorialbok.

Efter Olof Siöbergs död 1756 ärvdes gården av hans änka och sedan av sonen Olof Olofsson Siöberg. Sonen avled ogift redan år 1763 och Zinkensdamm övergick nu till hans två syskon, Anders Siöberg och Hedvig Margareta Nensén. Syskonen sålde sedan Zinkensdamm år 1788 till handelsman Philip Marius och två år senare sålde denne egendomen vidare till Carl Adolph Grevesmühl, 1744-1827.

C.A. Grevesmühl tillhörde en tysk släkt, som flyttat till Sverige i början av 1700-talet. Fadern hade en möbelbutik, där Carl Adolph, som var äldst av de åtta syskonen, började arbeta vid 14 års ålder. Butiken övertogs så småningom av sonen. Möbelaffären blev den mest populära i branschen vid den här tiden, sedan Gustav III gjort stora beställningar för att inreda slottet.

Grevesmühl blev så småningom mycket välbärgad. Förutom att handla med möbler hade han två andra stora intressen, nämligen att driva skolor och att bygga.

På Zinkensdamm ägnade han sig åt att låta bygga om och till. Först utvidgade han egendomen till 90 tunnland och därefter började han reparera husen och stenmurarna.

Han lät uppföra flera boningshus och en ny huvudbyggnad. Han anlade två vattenkvarnar, en trädgård på sju tunnland, en större tobaks- och potatisplantering, tog upp åker och lät uppföra en ladugård av sten för arton kor. Till egendomen hörde även en väderkvarn, som stod på Ansgarieberget där Zinkendammsskolan finns idag. Kvarnen blev känd under namnet Michel Jöranssons kvarn och Lilla Krokan. Zinkensdamms malmgård fungerade som familjen Grevesmühls sommarnöje.

När Grevesmühl år 1810 köpt säteriet Herresta nära Gripsholm, blev detta familjens nya sommarnöje. Zinkensdamm såldes därför i mars år 1811 till apotekaren Carl Göransson. Under 1800-talet hade Zinkensdamm därefter olika ägare tills slutligen egendomen år 1886 av staden lades ut till det parkområde, som senare fick namnet Tantolunden. Själva malmgården stod dock kvar ända fram till 1930-talet.

Namnet Zinkensdamm hänger ihärdigt med i myndigheternas arkiv, år 1800 kallas malmgården ”Meuble-Handlaren Carl Ad: Grewesmühls Tomt och Ägor. Zinkens damm kallade” och på 1820-talet benämns egendomen ”Apothekaren Göranssons Ägor. Zinkens damm kallade” i församlingsritningarna. Zinkensdamm blev officiellt namn på parken vid korsningen av Ringvägen och Krukmakargatan år 1915.

På ett fotografi från år 1890 taget av Kasper Salin syns den enkla huvudbyggnaden av trä, med brutet tak, antagligen tillkommet på Grevesmühls tid. Till vänster på bilden syns den stenladugård av gråstensblock som Grevesmühl lät uppföra och till höger skymtar ett lusthus i mer karolinsk stil, vilket föranleder en gissning att det härrör från Drakenhielms tid. Gården låg ungefär på den plats där Zinkensdamms idrottsplats i början av 1930-talet började anläggas, det vill säga vid korsningen av Ringvägen och Krukmakargatan.

Den sista boende på Zinkensdamms huvudbyggnad var en fru Hilma Wahlberg. År 1934 revs gården och Zinkensdamms ekonomibyggnader. Att riva den stora stenladugården beredde viss möda. Den var nämligen uppförd av grova gråstensblock som sammanhölls av järnkramlor.

Hammarby bandy A-lagsspelare tränar, tröja nummer 45 är Christoffer Fagerström, Hammarbys bästa målskytt och han har noterats för 14 fullträffar hittills, ett facit som gör att nummer 45 ligger på andraplats i Elitseriens totala skytteliga.

Zinkensdamms Idrottsplats, lokalt oftast kallad Zinken eller Zinkens, är en idrottsplats vid Ringvägen på Södermalm i centrala Stockholm. Idrottsplatsen byggdes år 1936 enligt Paul Hedqvists ritningar och invigdes i maj 18 maj år 1937 med bland annat fotbollsmatchen Reymersholms IK mot Djurgårdens IF.

Idag är Zinkensdamms IP framför allt en bandyanläggning och fotbollsanläggningar, men även andra sporter, som till exempel amerikansk fotboll, utövas där. Zinkensdamms IP är mest känd för att vara hemmaplan för Hammarby Bandy, men även, IK Tellus bandy, Reymersholms IK och Stockholm Mean Machines spelar här. Bandybanan blev konstfryst år 1986.

Publikrekordet sattes år 1941 då inte mindre än 11 543 officiella åskådare såg den allsvenska kvalmatchen mellan Reymersholm och IFK Eskilstuna, men det sägs att det inofficiellt var runt 17 000 åskådare närvarande.

Även Bajen Fans Ishockeyförening spelade sina hemmamatcher i Zinkens ishall under föreningens första säsong år 2008.

För att en organisation skall vara och förbli framgångsrik, behöver man känna till sina rötter och sin historia och i Hammarby är tradition viktigt men endast som en referens för att bygga framtiden.

Nedan har en av Sveriges största bandyprofiler, dock utan skridskor, Claes-G. Bengtsson i sin bok ”100 år med Hammarby Bandy” tecknat föreningens historia och boken är på 450 sidor och är utgiven på Sportförlaget, år 2000.

Här nedan kommer ett utdrag ur boken ”100 år med Hammarby Bandy” av Claes-G Bengtsson.

Den 7 mars år 1897 bildades Stockholms folkkäraste idrottsklubb, Hammarby Idrottsförening. Men egentligen var den nya föreningen bara en ombildning av Hammarby Roddförening, som såg dagens ljus redan den 10 april 1889. Roddarna ville helt enkelt bredda verksamheten, framför allt med den allmänna idrotten, som alltmera började breda ut sig. Roddarna höll till på Hammarby sjö, därav klubbnamnet.

Vintertid åkte roddarna skidskor på Hammarby sjö. ”Grabbar, Hammarby ligger”, var ett klassiskt uttryck när sjön hade frusit till.

I februari år 1894 var det premiär för bandysporten i Sverige. I samband med skridskotävlingar på Nybrovikens is i Stockholm förevisades då ett ”bollspel på is” av engelsmannen Tebbutt, som var på besök med anledning av skridskotävlingarna. Spelet hade då utövats i England sedan mitten av 1700-talet. Medlemmar ur Stockholms Gymnastikförening blev de första ”försökskaninerna”.

År 1895 introducerade greve Clarence von Rosen bandysporten i Sverige och året därpå bildades den första bandyklubben i landet, Hockeyklubben i Stockholm, en klubb för framför allt aristokratin.

Ryktet om det nya isspelet spred sig också till det fattiga Södermalm. Och därmed också till Hammarbys roddare. På sina primitiva skridskor började de att försöka praktisera det nya spelet på sjöisen.

De måste ju ändå ha någonting att göra vintertid. Klubborna gjorde de själva, framför allt av trä från enbuskar. Bandybollen var ännu inte uppfunnen. De spelade med vad som fanns till hands, främst trätrissor.

I tidskriften ”Nordiskt Idrottslif” finns det uppgifter om att Hammarbys roddare ägnade sig åt ”hockey”, som sporten först kallades, redan under senare delen av 1890-talet.

Det nya isspelet blev allt populärare, men ännu så länge bara i Stockholms- och Uppsalaområdet och år 1901 spelades den första bandymatchen i landet, på Nybrovikens is. Hockeyklubben i Stockholm vann då över Uppsala Hockeyklubb med 4-1. Man spelade med en gummiboll. Samma år kom bandy med på Nordiska Spelens program. Då tog Uppsala revansch över Stockholm och vann med 1-0.

Södergrabbarna fortsatte att åka skridskor och spela ”hockey” vintertid. Om flickor nämns det ingenting i Nordiskt Idrottslif, även om kvinnor tidigt kom med i bandysporten. År 1913 deltog Kronprinsessan Margaretas Hockeyklubb vid Nordiska Spelen.

Från år 1903 organiseras bandyn av Svenska Bollspelsförbundet och världens första 8-lagsserie har premiär. Men ännu finns inte Hammarby med.

År 1905 bestämdes det att bandy skall spelas med boll och inte med trätrissa.

Samma år tog Hammarby IF upp bandy på programmet. Andra Stockholmslag med bandy på programmet det här året var IFK Stockholm, Djurgården, IF Swithiod, Djursholm och AIK. Lagen spelade vänskapsmatcher mot varandra och hade aktiviteter i mindre serier.

År 1906 tog Svenska Fotbollförbundet över organisationen av bandyn och år 1907 avgjordes den första SM-turneringen, i cup form. En tävlingsform som höll i sig ända fram till 1930. IFK Uppsala vann den första turneringen, men Hammarby lyckas inte kvalificera sig till SM-slutspelet förrän år 1916.

Vid sidan av cuptävlingar som SM och DM, som har svårt att samla lag, började det nu dyka upp lokala serier runt om i Stockholm.

År 1911 såg pokalserien dagens ljus, ett slags ”lilla-DM”, som tyvärr somnade in på 1990-talet med dess dåliga vintrar, men som nu återuppstått igen. Vid sidan av pokalserien dök det upp bandyserier som svampar ur jorden.

År 1914 spelade Hammarby i en lokal söderserie mot lag som Lunda SK, IF Linnéa, Södermalm, Johanneshof, Nacka och Reymersholms IK. Andra lokala bandyserier de här åren var, Reymersholms bandyserie, Bandyserien 1915, Södra bandyserien, Bandy-Alliansen, Två-årsserien, Kungsholms Bandyserie och Åttaklubbsserien. Hammarby spelade med i flera av de här serierna. Först år 1933 när Stockholms Bandyförbund bildades rensades det upp i seriedjungeln.

År 1915 tog bandyn i Hammarby fart rejält och det hade sina speciella orsaker. Just år 1915 gick Klara SK upp i föreningen, som därmed fick ett fint tillskott av duktiga bandy- och fotbollspelare. Klara hade vunnit pokalserien år 1913. Dessutom hade Hammarby samma år fått sin egen idrottsplats, Hammarby IP, eller Kanalplan, som i många år var det populära namnet på idrottsplatsen. Invigningen förrättades söndagen den 12 september år 1915 i strålande sol av Kronprins Gustaf Adolf. Ungdomen drogs direkt till den nya idrottsplatsen. För många blev den ett andra hem och den legendariske ”Svenne Berka” var en av många ynglingar som närmast växte upp på Hammarby IP.

I och med tillkomsten av Hammarby IP fick bandyn en landbana på Södermalm. Men för den skull upphörde inte bandyspel på sjöisar. Hammarby sjö var fortfarande populär. Här fanns också ”Handfatet”, en skridskobana på Årstaviken under gamla Liljeholmsbron och sjön Trekanten. Där öppnades en bana vintern 1924-1925 och här spelade Hammarby långt in på 40-talet.

Tillkomsten av den nya idrottsplatsen gav resultat direkt. År 1916 lyckades Hammarby för första gången kvalificera sig för SM-slutspelet genom att besegra Marieberg med 4-1. Men sen tog det roliga slut mot Djurgården, som så ofta de här åren. Djurgården avancerade till final, men föll där mot IFK Uppsala, 2-3.

Djurgården var rena spöket för Hammarby de här åren. År 1917 vann Hammarby i SM över Västerås SK med hela 7-0. Men i nästa omgång blev det förlust mot Djurgården.

År 1918 är ett nytt viktigt årtal i Hammarbys historia. Då gick Johanneshofs IF upp i klubben. Bandy- och fotbollstrupperna förstärktes därmed ytterligare. Men till SM-slutspel räckte det inte. Johanneshof hade med sig de klassiska tigerrandiga tröjorna. En av flera fina förstärkningar var Samuel ”Sampo” Bengtsson, som också var en duktig fotbollspelare. Han spelade allsvenskt med Hammarby året 1924-1925, 9 matcher.

I SM-premiären i januari år 1919 spöades AIK med hela 14-1. Men mot IFK Uppsala i nästa omgång tog det roliga snabbt slut. Det blev stortorsk, 0-11. Samma år kvalificerade sig B-laget för final i pokalserien. Motståndare var AIK B med den legendariske Torsten Tegnér i spetsen. Matchen spelades på Hammarby sjö. Gnaget vann med 3-1 sedan ”Topsy” Lindblom, sedermera klassisk Nalenchef, avgjort.

År 1921 togs ishockey upp på programmet, bandyn var alltså långt före. I första matchen besegrades IF Linnéa med 7-5, en klubb som tidigare givit Hammarby mycket stryk i bandy. Samma år vann bandylaget sin största seger dittills. IFK Uppsala besegrades med 7-3 sedan Hammarbys centerhalv Per Gösta ”Pegge” Nilsson storspelat. ”Pegge” var en av flera fina förstärkningar från Klara SK. Och han har gått till historien som Hammarbys förste, riktiga bandyspelare. Han var också allsvensk fotbollspelare i Hammarby, 2 matcher, säsongen 1924-1925. Matchen mot Uppsala-kamraterna ingick inte i SM, dit IFK Uppsala sen avancerade till final. Senare samma år fick Hammarby stryk av IK Göta med rejäla 1-8. Matchen spelades på Lugnet.

År 1922 gick Hammarby till final i DM. Men här blev det förlust mot Göta, som vann med matchens enda mål.

År 1923 hölls ett möte i Stockholm i syfte att skilja bandyn från fotbollen och bilda eget. De flesta av landets storklubbar deltog, men inte Hammarby.

År 1924 inledde Hammarby en storstilad juniorepok. Juniorlaget vann nu DM för första gången och triumfen upprepades 1926.

År 1925 bildades Svenska Bandyförbundet, Hammarby gick med i förbundet året därpå. Då avancerade laget också till SM-slutspelets andra omgång, men där blev det förlust mot IFK Uppsala, 1-4. ”Pegge” Nilsson, Erik ”Burret” Larsson, Sigge Öberg och Jocke Ström, i många år föreståndare på den egna idrottsplatsen, var dominanterna i den här årgången.

Nu började Hammarby etablera sig i bandytoppen. År 1928 vann laget två matcher i SM-slutspelet, 3-2 mot Västerås BK, 3-2 mot Linnéa, men i kvartsfinalen blev det stopp mot Sirius, 2-6. Sirius avancerade sen till final. Samma år besegrades också utanför SM AIK med 4-0 och IFK Uppsala med 6-4. Sigge Öberg, Berra Lundell och Acke Nilsson var topparna i den här årgången.

År 1929 hade bredden i Hammarby blivit så stor att klubben kunde ställa upp med två lag, ett i SM-slutspelet och ett i pokalserien i Stockholm, där det blev seger. I SM-slutspelet hade Hammarby Skutskär på gaffeln. Hemma på Kanalplan ledde hemmalaget både med 4-0 och 5-2. Men Skutskär vände och vann med 6-5. Matchen innebar för övrigt Stockholmsdebut för Skutskär. Det har blivit åtskilliga besök i 08-området sen dess.

År 1930 inbjöds Hammarby att vara med i den nystartade 6-klubbsserien, föregångaren till allsvenskan. Serien färdigspelades aldrig på grund av vädrets makter, men Hammarby hamnade femma bland de sex lagen. Samtidigt vann B-laget åter pokalserien. Medan juniorlaget blev distriktsmästare.

Därmed är vi inne i ”modern tid” ty den 6 januari år 1931 hade bandyallsvenskan premiär och sen dess har Hammarby alltid tillhört bandyns högsta eller näst högsta serie.

Bilden visar de små och trånga vägarna som bland annat ger koloniträdgårdsområdet i Tantorlunden sin stora charm och det är på dessa vackra små vägar som jag går på min väg upp mot toppen av Tantoberget.

Ännu en vacker vy över Stockholm, nu från Tantobergets topp med Högalidskyrkan i fjärran.

Högalidskyrkan är en kyrkobyggnad på Södermalm i Stockholm och den tillhör Högalids församling i Stockholms stift.

Kyrkan byggdes under åren 1916–1923 efter ritningar av arkitekten Ivar Tengbom.

Maria Magdalena församling tilldelades år 1905 en tomt uppe på Högalidsbergets norra del av Stockholms stadsfullmäktige.

Den nya kyrkan skulle bli navet i den nya församling som skulle uppstå efter den kommande delningen av Maria Magdalena församling.

Arkitekten Konrad Elméus hade på församlingens uppdrag gjort ett förslag till den nya kyrkobyggnaden, men ritningarna underkändes av både Drätselnämnden och Överintendentsämbetet, därför bestämde man sig för att hålla en tävling för ett antal inbjudna arkitekter, Konrad Elméus, Ivar Tengbom och Georg A. Nilsson.

Förslaget skulle vara inlämnat senast den 15 september år 1911 och av de tre inlämnade förslagen var Elméus förslag en centralkyrka, jämfört med Tengboms och Nilssons som var långhuskyrkor.

Den inflytelserike arkitekten Carl Westman förordade Tengboms förslag, och församlingen valde också följa Westmans rekommendation.

Ivar Tengbom fick församlingens uppdrag att rita den nya kyrkan i maj år 1913 och enligt det första förslaget, som också godkändes av församlingen år 1914, skulle kyrkan orienteras i nord-sydlig riktning istället för öst-västlig riktning som var det vanliga.

Tengboms förslag hade ett valmat tak mot söder och dubbeltorn i syfte att göra byggnaden mer livfull och de bägge tornens höjd var anpassade efter Stockholms stadshus, som då var under uppförande på andra sidan Riddarfjärden.

Stadshuset tycks också ha varit en av anledningarna till att Tengbom över huvud taget valde en lösning med två torn, eftersom ett enda torn aldrig skulle ”förslå i konkurrensen med det på andra sidan vattnet liggande stadshustornet”.

Efter att stadsfullmäktige beslutat att upplåta hela Högalidsberget förändrades planen så att koret skulle ligga i öster och huvudingången i väster, ”enligt urgammal sed”.

Kyrkan flyttades också högre upp på berget, vilket gjorde att byggnadens roll som monumentalbyggnad förstärktes och ritningarna omarbetades så att tornen blev slankare och skeppet längre.

Det pågående bygget av Stockholms stadshus hade ökat intresset för arkitektur, och antagligen var detta en av anledningarna till att kyrkorådet ville ha en mer ambitiös och avsevärt dyrare lösning än Tengboms första förslag.

Högalidskyrkan invigdes den 10 juni år 1923 av Nathan Söderblom efter drygt sex års byggarbete, räknat från att grundstenen lades den 27 maj år 1917 och den 1 maj år 1925 bröts det västligaste området av Maria församling ut och Högalids församling bildades.

Här uppe på Tantoberget har man en jättefin vy över Liljeholmsviken med det vackra Bergsundsområdet nere till höger.

Ytterligare en vacker vy över Stockholm från Tantobergets topp, på Södermalm eller Söder.

Om man vänder sig om och blickar öster och nordost så ser man Tantobergets kala hällar och den busk- och träd- samt gräsvegetation som finner platser att växa, i detta mycket karga landskap.

På Tantobergets topp finns det några lämningar efter luftförsvaret av Stockholm under andra världskriget och det är pjäsvärn för luftvärnskanoner.

Tantolundens luftvärnsställning i Stockholm var belägen på höjden cirka 300 meter väster om parken Tantolunden och ovanför Tantolundens koloniträdgårdsområde.

Anläggningen bestod av skyttevärn och pjäsvärn och kunde bemannas med 47 man under beredskapsåren 1939-1945 och huvuduppgiften för Tantolundens luftvärnsställning var att försvara Årstabron och Liljeholmsbron.

Om försvaret hade brutit samman var tanken att spränga Årstabron innan fienden kunde utnyttja denna, idag finns fyra tydliga pjäsplatser kvar medan resten har rivits eller plomberats, förseglats permanent.

Runt Stockholm fanns under åren 1939-1945 ett femtiotal luftvärnsbatterier med olika bestyckning och dessutom flera platser utrustade med strålkastare och lyssnarapparater, dessa började anläggas redan innan krigsutbrottet år 1939 och kompletterade den inre och yttre H-linjen, huvudförsvarslinjen, kring huvudstaden.

De kraftfullaste batterierna var bestyckade med 75 millimeters luftvärnskanoner, de minsta med 8 millimeters luftvärnskulsprutor och ofta var uppgiften att skydda infrastrukturobjekt som broar och farleder.

På Tantobergets topp finns det några lämningar efter luftförsvaret av Stockholm under andra världskriget.

Det här är ett pjäsvärn för luftvärnskanoner, då bemannat av 7 soldater, som man ser på bilden.

Stockholms luftvärnsbatterier var inte bemannade dygnet runt från 1939–1945 men vid vissa kritiska perioder var förbanden stridsgrupperade i ställningarna, som i september år 1939, krigsutbrottet av andra världskriget, april 1940, invasion av Danmark och Norge genom Nazityskland och sommaren 1941, Operation Barbarossa, Nazitysklands anfall på Sovjetunionen.

I slutet av år 1944 skulle Stockholms luftförsvar förstärkas ordentligt med 49 grova pjäser.

Anläggningen som ligger på berget ovanför Tantolundens koloniträdgårdar undersöktes i maj 2002 av RAÄs personal och i deras inventering framgår att hela luftvärnsställningen täckte ett område på cirka 135×65 meter och bestod då av cirka sju skyttevärn av betong och sten samt en 1–1,5 meter hög skyddsvall.

Anläggningen på Tantolunden förfogade över två 40 millimeters luftvärnsautomatkanoner av typ m/36 från Bofors.

Pjäserna i Tantolunden var hjulbundna och förvarades i bevakade förråd när läget var lugnt och de värn som fortfarande syns på Tantoberget är pjäsvärn medan alla skyttevärn numera är rivna.

Skyttevärnen fanns cirka 50 meter från pjäsvärnen och skulle bemannas med soldater till försvar av sitt eget batteri och vid varje pjäs arbetade sju soldater.

Hela anläggningen bemannades med 47 man vars medelålder låg kring 35 år, alltså personer från hemvärnet och landstormen.

Den lilla informationsskylten berättar följande:

Välkomna till Söders Fågelbar

Välkomna till Söders Fågelbar på Tantoberget. I fågelbaren finns bland annat nätpåsar med nötter, talg och fröer hängande i träden. Dessutom finns ett fågelbord med bland annat fröer och frukt. Ta gärna med till exempel talgbollar och frukt till fågelbaren.

Hur hittar jag till fågelbaren

När du står upp på berget med hundrastgården i ryggen ser du en stig som går snett åt vänster nedför sluttningen i riktning mot Högalidskyrkan. En bit ner på stigen ligger matplatsen.

Vilka fåglar har setts vid Fågelbaren.

Bland förra årets fågelgäster i Söders Fågelbar observerades, blåmes, talgoxe, björktrast, koltrast, rödvingetrast, kråka, skata, kaja, nötskrika, nötväcka, steglits, sidensvans, sparvhök, duvhök, grönsiska, gråsiska, snösiska, gulsparv med flera.

Här uppe ligger Söders Fågelbar som vintertid bjuder på ett rikligt buffébord med fröer, talgbollar och frukter, eftersom det fortfarande, trots sent datum, är vinter matas det fortfarande vilket utnyttjades vid fototillfället av minst ett 30-tal pilfinkar samt två koltrastar.

Här uppe ligger Söders Fågelbar som vintertid bjuder på ett rikligt buffébord med fröer, talgbollar och frukter vilket denna nästan tama kråka också utnyttjade.