Sverige kan mer, en essäserie om ansvar, energi och framtidstro. "Jag tror att Sverige kan mer, och jag tror på landsbygdens kraft.". Läs Christina Bergströms essärserie, del 3, här.
Nyheter
Landsbygden producerar framtiden
Jag tycker om att bo i ett mindre samhälle, där naturen alltid finns nära. Här möter jag människor som driver företag, brukar skogen, odlar marken och engagerar sig i föreningslivet. Många väljer att bo här för livskvaliteten, men också för möjligheten att skapa något för sig själva och för samhället. Det får mig ofta att tänka på hur viktig vår landsbygd egentligen är.
Vi talar gärna om Sveriges energiomställning, om elektrifiering och om ett fossilfritt samhälle. Men vi glömmer ibland var en stor del av den omställningen faktiskt sker, på landsbygden.
Här produceras merparten av vår vattenkraft, den landbaserade vindkraften och bioenergin. Här växer också många av de nya solparkerna fram. Det är här marken finns, men också människorna som gör omställningen möjlig.
Samtidigt vet vi att Sveriges behov av el kommer att öka kraftigt de kommande decennierna när industrin och transporterna elektrifieras. Om vi ska lyckas nå våra klimatmål behöver vi bygga ut den fossilfria energiproduktionen, och då kommer landsbygden att spela en ännu större roll än idag. Det är ett stort ansvar, och ibland får jag känslan av att diskussionen stannar vid vad landsbygden ska bidra med, inte vad den ska få tillbaka.
När nya energianläggningar planeras handlar samtalen ofta om produktionen. Betydligt mer sällan handlar de om hur bygden ska utvecklas eller hur de människor som påverkas ska få del av värdet som skapas. Jag tror att vi behöver tänka bredare. Om landsbygden tar ett nationellt ansvar för Sveriges energiförsörjning måste vi också skapa förutsättningar för levande lokalsamhällen. Det kan handla om bättre infrastruktur, fler arbetstillfällen, lokal biogasproduktion, investeringar i service eller modeller där en del av värdet från energiproduktionen stannar där den skapas.
Det handlar också om förtroende. Jag vet att frågor om exempelvis vindkraft kan väcka starka känslor. För vissa innebär den nya möjligheter. För andra handlar det om oro för den egna livsmiljön, naturvärden eller upplevt buller. De perspektiven måste få finnas samtidigt. Omställningen blir inte starkare av att vi ställer människor mot varandra, den blir starkare när vi lyssnar på varandra och söker lösningar som fler kan känna sig delaktiga i.
Jag vill att landsbygden ska vara en självklar del av framtiden inte bara som producent av energi, utan som en plats där människor vill bo, arbeta och investera. Jag vill att det ska löna sig att göra rätt, inte bara för klimatet, utan också för den enskilda människan och för de lokalsamhällen som bär en stor del av omställningen.
Jag tror att Sverige kan mer, och jag tror på landsbygdens kraft. Och jag tror att den gröna omställningen blir som starkast när hela Sverige får möjlighet att utvecklas tillsammans.
Hur tycker du att vi kan skapa bättre förutsättningar för att landsbygden både ska bidra till och ta del av framtidens energiomställning?
Christina Bergström
Centerpartiet
Fotnot: Essä är en reflekterad och personlig text som bygger på fakta men ger ger utrymme för egna resonemang och tolkningar.
Skribent
Kommentarer
7Dela dina tankar och bidra till en konstruktiv diskussion.
Håll en god ton. Skriv sakligt och respektfullt.
Christina, hur tycker du Johanna på Mörkhultet ska ersättas?
Jag ser Mörkhultet som ett pilotprojekt, en problematik som måste lösas innan man ens säger ”pip” om fler vindkraftverk. Bollen ligger hos kommunen, som har fått en massa pengar just för att det byggts vindkraftverk i kommunen. De boende har själva mätt buller över 40 decibel, och då måste detta verifieras och vindkraftbolaget ställas till svars alternativt måste en oberoende och förtvanderoendegi konsult visa transparenta data på att här inte föreligger några 40 decibel mätt om direktmätningar vid husknuten hos de boende och inte som någon sorts beräkning utgående från vad bolaget självt påstår sig ha mätt vid bullerkällan (emissionsmätning). Nu finns det pengar och nu ska de pengarna i första hand användas till relevant bullermätning. Inför valet måste alla partier i kommunen också redovisa om de röstar för det alternativet eller motsätter sig detta!
Ett annat bullerproblem som dykt upp i anslutning till Mörkhultet-problematiken är att man plötsligt börjar svamla om ”genomsnittlig bullernivå”. Genomsnittligt under vilket / vilka tidsintervall? Jag kan inte påminna mig att man redovisat att bullret skulle mätas som ”genomsnittlig bullernivå” eller att begreppet ens nämndes i projektplanerna. Däremot fick åtminstone jag ett intryck av att 40 decibel var ett maxtak och att verken skulle nedregleras om emissionsmätningarna visade riskabla värden – och det var väl akutvärden och inte några genomsnitt?
Vad vi däremot diskuterade och väl aldrig fick några svar på är den lågfrekventa komponenten i bullret och hur mycket störande den är. Vi jämförde också med bullernivån från en diskmaskin, och om vi skulle vilja ha det så när det borde vara tyst och vi vill sova.
Jag undrar hur adekvat den ”information” är som kommunens representanter vick när de satte sig tete-a-tete med ett vindkraftbolag
Nyckelmeningar är ”…ibland får jag känslan av att diskussionen stannar vid vad landsbygden ska bidra med, inte vad den ska få tillbaka.” och att ”Omställningen blir inte starkare av att vi ställer människor mot varandra…”
Då kommer jag omedelbart in på det socialdemokratiska förslaget att kommuner som bygger vindkraft skall få exempelvis en simhall som tack. Detta direkt motbjudande förslag var ett garanterat sätt att så split i kommunerna. Röststarka centralorter skulle få belöningen för att de kunnat bestämma att de som bor i kommunernas periferier skulle få betala priset genom att vindkraften byggs där. Ett praktexempel var när Gislaved kommun ville bygga vindkraft i den smala utlöparen norrut, men stoppades av där häckar kungsörnarna. Jag å min sida tycker det vore rimligt att man byggde vindkraften nära centralorterna, där det redan bullrar, och då kunde simhallen också gärna få byggas där. Det är ju också säkerställt att bullret från vindkraften upplevs mindre störande i bakgrundsbuller från industrier, motorvägar och järnvägar.
Nu blir det rikspolitik. Det där med bioenergi och biogasproduktion skulle jag vilja höra mer om hur Centerpartiet tänker kring. Vad tänker sig Centerpartiet att råvaran till detta ska vara och hur mycket råvara krävs det för att volymen ska bli meningsfull? Det är ju länge sedan som vi ett tag planterade energiskog, och det var så lätt gjort som att man satte rader av sticklingar och så växte det. Om vi sätter sticklingar nu så dröjer det åtskilliga år innan det kan utnyttjas. Men då måste det finnas avsättning för det man producerat. Så vad tänker Centerpartiet att dessa bioenergikällor ska användas till? Vad ska vi ha biogas till om det inte går att göra flytande biodrivmedel av den?
Ett problem nu är att Centerpartiet vill liera sig med S, MP och V. Vart det tar vägen vet vi, och när nu Dagostar kräver regeringsplatser förstår alla vad det blir. Det blev Löfvén varse. Drivmedelspriserna kommer att skena igen, för det är så de partierna vill ha det. När reduktionsplikten försvann sjönk också priset på fossilfri syntetisk diesel. Då gick det inte längre att ursäkta de höga drivmedelspriserna med att hydrerad vegetabilisk olja var dyr att framställa. Det hade bara varit ovilja.
hydrerad vegetabilisk olja
Nu är Sverige klimatneutralt samtidigt som stormakterna piskar på utvinningen av fossil olja och samtidigt som de pågående krigen orsakar mycket stora utsläpp. Då känns det inte särskilt meningsfullt att diskutera svenska klimatmål, men man kan förbereda sig och utveckla tekniken. Viktigare är att vi lär oss parera den klimatförändring vi utsätts för.
Tack för ditt stora engagemang och för att du utvecklar resonemanget. Det är precis den här typen av diskussion jag hoppas att mina texter ska bidra till.
Jag sitter själv inte inne med alla svar på hur vi bäst hanterar buller, ersättningar, lokal acceptans och hur värdet från energiproduktionen ska fördelas. Men jag tror att det finns flera möjliga lösningar och att vi behöver våga diskutera dem öppet och sakligt.
För mig är det viktigt att människor som berörs av omställningen blir lyssnade på och att beslut bygger på fakta och transparenta underlag. Om vi vill bygga ut energiproduktionen behöver vi också bygga förtroende för hur det görs.
Jag tror inte att omställningen blir starkare av att vi ställer människor eller bygder mot varandra. Den blir starkare när vi hittar modeller där både Sverige som helhet och de människor som berörs lokalt kan känna att de får något tillbaka.
Tack för att du bidrar till diskussionen. Jag tror att vi behöver fler perspektiv, inte färre.
Med tanke på hur vindkraftslobbyismen lokalt påverkade tjänstemän och politiker och till det giriga utbor så föder denna ”essä” tanken att textens omedvetna hållning har sitt egentliga ursprung i kontorslandskapen där Naturskyddsföreningens insändare produceras, det vill säga på en annan adress i Ekobyn med postnummer i 100-serien. Rimligen så är vi lokalbor klara över hur hänsynslöst vindkraftaktörer agerar?
Tack för ditt engagemang och för att du delar med dig av dina erfarenheter. Det är precis den här typen av frågor jag vill att essäserien ska våga lyfta.
Min text är inte skriven för att ställa landsbygd mot tätort, eller för att försvara någon särskild energibransch. Tvärtom handlar serien om att våga ställa frågor och tillsammans försöka hitta lösningar som fungerar både nationellt och lokalt.
Mina tankar om landsbygdens roll är också födda ur egen erfarenhet. Min hembygd har varit energiexportör i tre generationer. När vattendragen en gång dämdes upp och jordbruksmark försvann fick bygden bland annat frikraft som kompensation. Det är en del av vår lokala historia och påverkar naturligtvis hur jag ser på frågan om vem som får bära kostnaderna och vem som får ta del av värdet när samhället behöver energi.
Jag tror att vi behöver ta med oss den erfarenheten när vi nu bygger framtidens energisystem. Oavsett om det handlar om vattenkraft, vindkraft eller annan energiproduktion måste de människor som berörs känna att deras perspektiv tas på allvar.
Landsbygd och tätort behöver inte vara motpoler. Vi är beroende av varandra.
Jag sitter inte inne med alla svar, men jag tror att vi kommer närmare dem genom att våga ställa frågorna, lyssna på varandras erfarenheter och diskutera även det som är svårt. Det är egentligen det som hela min essäserie handlar om.