Vilket Sverige lämnar vi efter oss?

Jag tänker ibland tillbaka på när jag själv gick i Mulleskolan. Då handlade det inte om klimatmål, energisystem eller cirkulär ekonomi. Jag lärde mig om naturen genom att vara ute i den. Jag lärde mig att se det som växte, det som levde och att vara rädd om det som fanns omkring mig.

Idag pratar vi mycket mer om hållbarhet. Vi sorterar våra sopor, pratar om återvinning, energieffektivisering och om hur vi ska minska vår påverkan på miljön. Sådant som inte alls var självklart när jag var barn är idag en naturlig del av vardagen. Det tycker jag är en fantastisk utveckling. Men ibland funderar jag på vad nästa steg är.

Vi har blivit ganska bra på att sortera våra sopor. Men vad händer sedan med alla fraktioner vi sorterar? Om materialen ska bli en del av ett cirkulärt samhälle behöver de också komma tillbaka till användning. Annars riskerar källsorteringen att bara bli det sista steget i en linjär konsumtion. Samtidigt lever vi i en tid där det är enklare än någonsin att konsumera. Vi kan klicka hem nästan vad som helst och få det levererat till dörren. Jag är själv en del av det samhället. Jag köper saker och jag gör ibland val som i efterhand kanske inte alltid varit nödvändiga. Därför handlar det här inte om att peka finger åt någon annan. Det handlar om att fundera över vilka vanor vi vill föra vidare.

Jag tror att mycket av hållbarheten finns i de där ganska enkla frågorna. Behöver jag köpa nytt? Kan det jag redan har repareras? Kan produkten användas längre? Kan materialet komma tillbaka in i kretsloppet? Men frågan om vad vi lämnar efter oss är större än konsumtion och återvinning. Vilket energisystem lämnar vi efter oss? Vilka företag och arbetstillfällen? Vilken landsbygd? Vilken natur? Och vilka möjligheter ger vi våra barn och barnbarn att forma sin egen framtid?

Jag tror inte att vi kan lösa alla världens problem från Sverige. Men jag tror att vi kan ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Vår närmiljö, våra beslut, våra företag, våra kommuner och hur vi använder de resurser vi har.

Vi kan skapa en giftfri och levande närmiljö. Vi kan bygga energisystem som är robusta och hållbara. Vi kan utveckla produkter som håller längre. Vi kan lära våra barn att ta hand om naturen, precis som jag en gång fick lära mig. Och kanske är det just det som är vårt ansvar som generation. Att föra vidare det som varit bra, berätta om våra misstag och använda den kunskap vi har fått för att göra nästa steg lite bättre.

Jag tänker tillbaka på Mulleskolan. Jag visste inte då att det jag lärde mig skulle handla om hållbarhet. Jag lärde mig bara att naturen var något vi skulle vara rädda om. Kanske är det egentligen så enkelt. Vi behöver inte lämna efter oss en perfekt värld. Men vi borde kunna lämna efter oss ett Sverige där våra barn och barnbarn har möjlighet att leva ett gott liv och samtidigt njuta av en levande natur.

För frågan är kanske inte bara vad vi vill ha idag. Frågan är vad vi vill att nästa generation ska ha kvar.

Christina Bergström
Centerpartiet

Fotnot: Essä är en reflekterad och personlig text som bygger på fakta men ger ger utrymme för egna resonemang och tolkningar.