Min rallyresa från riks till distrikt – nu känner jag mig hemma
Motorsport Efter tre års arbete med Rally-SM landar jag nu där jag hör hemma. Med korta beslutsvägar, med målet att bli bästa läraren som de som var lärare för mig och med framtidens utmaningar som lockar.
Efter sommaren 2022 bestämde gruppen, och vårt bolag, att inte nyttja fjärde året som promotor för Rally-SM (år 2024) och meddelade förbundet som vi skrivit avtal med. Slitningarna var stora och orken tagit slut. Vi hade haft tuffa år pandemi med restriktioner, krig och oroligt på det ekonomiska planet. Allt inträffade samtidigt som Rally-SM skulle bedrivas.
Visionen att lyfta fram tävlande i standardbilar, de utövare som inte har den tjocka plånboken men är enormt duktiga på att ratta en rallybil, släcktes när förbundsstyrelsen ett år efter vårt skrivna avtal valde att plocka bort SM-värdigheten för vår framtid, ofta unga tävlande i sina standardbilar. Påtryckningar från några, säkert avundsjuka, i landet gjordes till ett beslut att sprintarnas standardåkare skulle få bli tilldelade RM-medalj (riksmästerskap) i stället för en SM-medalj (svenskt mästerskap). Anledningen sas att det delades ut ”för många” SM-medaljer. ”Jaha…men dra ner något annat”, var min första tanke, ”vi har ingått ett avtal”. Vår vision, drivkraft och vår tanke med promotorskapet släcktes… Fem kollegor blev därmed tre och tre blev fyra så småningom.
Jag, som har varit ansvarig för bland annat kommunikationen och hemsida, har aldrig någonsin gjort någon skillnad på SM och RM-tävlande i våra tävlingar, möjligen att de här unga killarna och tjejerna i standardbilar har fått lite extra mycket uppmärksamhet av mig. Gemene man kanske inte tycker det inte är någon skillnad på medalj och medalj, men jo, det är det faktiskt. Att få hänga en SM-medalj runt halsen är stort. Mycket större än en RM-medalj som i min värld inte är ett värdigt mästerskap i den nuvarande form som RM nu bedrivs i.
När årskiftet 2023 närmade sig bestämde vi oss i gruppen att dela upp oss. Innan sprang vi alla på alla bollar och arbetet blev enormt. Två tog hand om stora Rally-SM, jag och min kollega från Bohuslän tog oss an sprint-SM. Året gick och vi genomförde allt vi skulle och avslutade med flaggan i topp i asfaltsprinten i Enköping och i grussprinten i Kosta, tack Thomas! Att sprintformen var en välkommen och attraktiv tävlingsform för den ”normala” plånboken gick inte att ta miste på. Det var mycket känslor, både skratt och gråt, när finaltävlingarna arrangerades på respektive underlag. Vi hade lyckats bra, asfaltssprintarna var i topp under pandemin då det var enklast att genomföra med de restriktionerna som vi hade att följa och grussprintformen fick sina fina glansdagar under 2023 då det blev publikfest, fulla startfält med landets bästa sprintförare hos de bästa arrangörerna.
Jag hade redan när vi gick in i 2023 bestämt mig att ”nu blir det inget rallyjobb mera, aldrig mer”. Det enda jag kunde jag tänka mig var att vara fortsatt aktiv i hemmaklubben…
Men så blev det inte…
När sommaren kom fick jag ett samtal av en klubbkompis att sittande sportgrensansvarig inom rally i Smålands BF, framöver kallad SGA, skulle avgå då andra uppdrag i hans hemmaklubb väntade. Det enda jag just då tänkte på att valberedningen i distriktet fick ytterligare en tjänst att tillsätta.
Tiden gick och jag skulle fortfarande bara överleva det jag dragit in mig i. Några månader därefter när höstlöven blev gula ringde en annan vän, som jag i och för sig har daglig kontakt med, vi diskuterar alltid rallyhändelser i olika former – han har alltid sprudlande idéer och drar gärna in mig också i sina projekt. Råkade nämna att nuvarande SGA skulle avgå i distriktet. Han sa direkt: ”Perfekt, Sara, du är ju ledig 2024. Ta jobbet”. ”Njae”, var mitt svar och anledningen var ju att jag redan varit det en gång tidigare och avgick av en anledning. Fast å andra sidan, sa jag, ”att jobba på distriktsnivå är fantastiskt kul”.
Två dagar efter vårt samtal ringer ordförande i distriktet. Djungeltrumman hade nått Vaggeryd. Kan jag säga nej? Vill jag säga nej? Inget av det kunde jag med att göra så han fick signalen att sända till valberedningen att jag är på, om de vill. Och det var de såklart, det är inte varje dag någon ”anmäler sig frivilligt”. Så blev det och jag blev invald som SGA igen av styrelsen under hösten. En post som jag redan haft i tio år, så ingen längre startsträcka behövdes för att kliva in direkt.
Mellan 1998 och 2015 jobbade jag i rallykommittén i Smålands Bilsportsförbund. Kom in som ung och hungrig, hade varit domare i något år och tyckte jobbet i kommittén skulle föra mig långt upp och långt fram. När jag gick in i rallykommittén fanns de bästa lärarna. Här satt Gert-Owe Pettersson, Micke Johansson, Ulf Johansson och Anders Martinsson. Gedigen skara med otroligt enorm kunskapsbank. De lärde mig allt de kunde, jag fick vara med överallt, ta hand om utbildningar tidigt och fick flera tunga ansvarsområden. SGA blev jag 2005 och skulle då vara ansvarig för att driva rallysporten distriktet. Denna befattning innehöll jag fram till jag aviserade min avgång. Vilken resa jag varit med om och oj vad jag har lärt mig mycket.
När rallykommittén, som jag nu skulle ta över ansvaret för, igen, var tanken att två medlemmar ur denna tidigare grupp på fem personer inte skulle vara kvar. När jag fick klartecken från styrelsen gällande SGA-ansvaret hade jag redan i tanken sett ut två unga och drivande (som jag var 1998) som jag gärna ville ha med i kommittén. De båda, en från norr och en från södra delen av distriktet sa ja. Mitt mål med de nya, oinvigda, ska få exakt samma väg som jag fick av de bästa lärarna när jag kom in. I en lagom takt ska de få känna sig för och ta ansvar successivt. Jag hoppas att jag lyckas få dessa två växa till starka själar inom den framtida rallysporten i Småland, tryggheten, ödmjukheten, drivet och lugnet finns där redan. Förhoppningsvis tar någon av dessa två ungdomar SGA-rollen om något år…
Vad gör en SGA kan man undra? Det finns en bestämd arbetsbeskrivning och många delar är självklara. Första punkten i beskrivningen säger allt ”göra vad som behövs för att utveckla sportgrenen och få en god verksamhet”. Det kan i och för sig vara en utmaning i sig när fordonsflottan och drivmedel förändras eller kommer att förändras över tid. Vi har delat upp våra arbetsuppgifter som handlar om allt från homologering av rallybilar, uppdragslistor för domare- och tekniska kontrollanter, utbildningar för förare, kartläsare, domare, tävlingsledare och tekniker, verksamhetsberättelse, budget, prisutdelningar, DM-regler och resultat, tävlingskalender, arrangörs- och förarkontakt, vara delaktig i SGA-träffar både fysiskt och digitalt där landets SGA:er samt förbundets rallyutskott är representerade.
Eftersom nytillsatta kommittén tillträdde med tre nya och två som tidigare varit med blev det en rejäl rivstart direkt från 1 januari då DM-regler, tävlingskalender, bilsportkonferens där domarmöte och arrangör- och förarmöte skulle vara avklarat under första månaden. Men… jag säger det igen. Fantastiskt roligt att ”vara tillbaka” där man hör hemma. I distriktet, hos vänner som uppskattar ens arbete och framför allt – korta beslutsvägar där man verkligen kan göra skillnad.
Från ett mörkt kapitel vänder vi nu blad och går mot ljusare tider.
Vi ses och hörs vid nästa tidskontroll
Sara Mejving
Fotnot: Vill du skriva en bilsportskrönika? Mejla mig, sara@skillingaryd.nu, välkomna!