Brunos krönika: En krönika om träd

En man hade klättrat upp 24 meter i toppen av ett träd i Seattle. Han vägrade ta sig ner. När polisen försökte beveka hans sinnelag kastade han äppleskrott och kottar på dem. I denna skrivande stund har jag ännu inte hört om han kommit ner. Men jag antar det.

När jag läste om den här förunderlige Trädmannen gick mina associationsbanor direkt till en scen i Fredrico Fellinis underbara filmklassiker ”Amarcord”. Familjen åker med bil ut till landet. Där äter de en riktig italiensk Mamma Mia-måltid. Allt verkar lugnt och fridfullt. En pastoral solskensvärmd idyll. Men DÅ händer det sig att den förståndshandikappade långbente farbrodern klättrar upp i ett träd. Ett spektakel följer med högljudda italienare som upprörda flänger fram och tillbaka. Till slut får de ner den äventyrlige mannen och far hem till Rimini igen på dammiga vägar.

I den tyske författaren Markus Zusaks roman ”Boktjuven” skriver under kriget den i staden Molching undangömde juden för sin lilla vän en illustrerad bok där han klättrar upp i ett träd. En bok om hans längtan efter fred och frihet.

Träd är en del av naturens mysterier. Egentligen är de både naturliga och gudomliga. Växandets, själva livets urkrafter, finns i dem. Från frön till majestätiska fullkomligheter med rötter i jorden sträckande sig uppåt himlen med stammar, vidunderliga grenverk och vaggande kronor. Skapelser som förbinder Jord och Himmel. Vindvaggade granar, kokuspalmer, eukalyptusträd och alla Apladalens underbara ekar och björkar där fåglar, ekorrar och fladdermöss huserar.

Träd består faktiskt till ungefär 50 procent av kol. Visste du det? Ja, det möjliggörs genom fotosyntesen, denna naturens mirakulösa skapelseprocess. Koldioxid från luften, solljus och vatten omvandlas till syre och kolhydrater. Så byggs kolet in och lagras i trädets ved, grenar, löv och rötter.

Skönlitteraturen har gett oss många skildringar av träd. I J.R.R. Tolkiens ”Sagan om ringen” möter vi en ras som kallas enter, kringvandrande trädväktare. De representerar visdom och styrka.

I grekisk mytologi finns dryaderna, ett slags kvinnliga trädandar, skogsnymfer. Dessa naturens beskyddare är ett med träden i vilka de lever eller är knutna till. Dryaderna har inspirerat moderna verk som till exempel spelet ”World of Warcraft”.

Och så tänker jag på Yggdrasil. Hur många känner till det i denna ytliga, bildningssinande tid där dokusåpor som Paradise hotel prioriteras på kultursidorna. Om nu ens kultursidor längre existerar. I åtskiligga gamla fina publikationer är de i alla fall sorgfälligt bortskurna eller temporärt delade med entertainment och fattig kändisreligiositet. Alltså, Yggdrasil – Världsträdet i vår egen nordiska mytologi. En ofattligt stor ask som står i mitten av världen och håller samman allt. Allt rörde sig kring Yggdrasil. Det fanns ett

skapelsens centrum som det gick att referera till. Myten om detta träd band samman forntidsmänniskornas världsbild.

I vår sekulariserade tid har kanske rymden och stjärnorna tagit över den rollen för oss? En hel del har förstått och tittar Uppåt. Men alldeles för många har fastnat med näsan i elektroniken och ser varken träd, blommor eller stjärnor. Vad värre är: vi människor ser långtifrån alltid varandra! Något slags besynnerligt ”tunnelseende” har uppstått. Jag såg en skämtteckning i Riksoganisationen UFO-Sveriges tidning ”Rapport-nytt”. Ett rymdskepp har landat i en stadspark. Gröna gubbar med antenner på huvudet spatserar öppet omkring i parken. Men människorna som går där ser det inte, de blickar bara zombieaktigt ner i sina mobiler : )

I Bibeln omtalas både Kunskapens träd och Livets träd. Och nära de betydelsebärande symboliska träden står det träd som i vår moderna tid sympatiskt nog blivit popmusikaliskt förevigad genom vacker sång av Pugh Rogefeldt och Maritza Horn: Kärlekens träd.

Och så får jag väl lov att frimodigt nämna min egen litterära skapelse: Lodjursträdet. Verklighetsträdet. Sagoträdet. Drömmens rika träd. Kapitalismens antiträd.

Alla lyckliga lodjursungars klätterträd i tidlös skog och dröm.