Brunos krönika: Hårdrockarna på mitt 70-tal

Det var halvvägs in på 1970-talet och från min lilla röda och portabla väskgrammofon dundrade Deep Purple, Led Zeppelin, Alice Cooper och Kiss. Och Black Sabbath, bandet med arbetarklasshjältarna från Birmingham. Ozzy Osbourne i förgrunden med faiblesse för svart och fladdermöss. Självutnämnd ”Prince Of Darkness”.

Tänk att musik kunde låta såhär! Det var tungt, basrytmiskt med mörka gitarriff. Så enormt uttrycksfullt! Musiken lät som om det nästan inte fanns någon åtskillnad mellan Livet och Döden. Som en elektrisk explosion. Åska över oss. Urladdningar. Trolskt mörker upplyst av blixtljus. Passion.

Ljudet från de blåsvarta åskmolnen trängde in i mina öron och det lät som om Tor slog på sin trumma. Här föddes heavy metal med låtar som ”Paranoid, ”Snowblind”, ”Sabbath, bloody Sabbath” och ”Sympton of the Universe”.

En av mina favoriter av Black Sabbath är Supertzar från skivan ”Sabotage” (1975) där en körs nästan överjordiskt vackra sång skapar en mystisk stämning tillsammans med attackerande gitarriff.

Även de andra här nämnda hårdrockbandens magnifika sångare som Ian Gillan och Robert Plant nyttjade energierna och primalerna inom sig. Det var förstås mäktigt i jämförelse med föregångarna. Här skapades ny innovativ rockmusik som var hård och tung som delar av tonsatta kärnkraftverk.

Hos Deep Purple och även Black Sabbath fanns influenser från klassisk musik; Jon Lord öste på med elektriskt orgelbrus när gitarr, bas och trummor tonades ner. (Enligt rockartisten Dregen så förstörde Jon Lord Deep Purples låtar med sina långa orgelsolon). Beethovens fantomer strömmade samman med arvet från universums första rockkungar: Elvis, Chuck Berry med flera.

Jag måste här också omnämna bandet Sweet. De gjorde en enorm musikalisk resa från att i början av sin karriär ha skapat en mängd hits med trallvänlig tuggummipop till stark melodiös rockmusik. Den har mest klassificerats som så kallad glamrock. Men det var nog mest på grund av deras silvriga utsyrsel med prål, smink och platådojor. Jag och många med mig anser att de är ett av de mest underslattade banden i vår värld. Och visst kunde de det här med hårdrock. På ett enkelt men faktiskt också avancerat och närmast sofistikerat sätt.

I hårdrocksgenren har alltid förekommit lugna kompositioner med instrumentala passager (ibland hela låtar utan sång). Och så kallade powerballader har blivit till tradition bland hårdrocksbanden.

Ett band som jag konstigt nog inte fastnade för som tonåring var AC/DC. De har kommit till mig på gamledar. Vilken energi, vilket ös! En samstämmig tornardo som i ett paradnummer som ”Thunderstruck” blir oemotständligt medryckande. Hur är det möjligt, liksom!?

För ett antal år sedan kom jag lojt gåendes utanför Grand hotell i Stockholm. Jag hade då ännu inte upptäckt storheten med AC/DC. Men vad såg jag? Jo, bandets legendariske frontmän, sångaren Brian Johnson och den på scenen sanslöst vitale gitarristen Angus Young klev ur ur två separata taxibilar och möttes av en nätt samling fans som stod utanför hotellets imposanta fasad med LP-plattor som de ville få signerade. När jag senare berättade det här för en kompis i Värnamo blev han lite avis för han var och är sedan decennier en stor beundare av AC/DC. Skulle jag då komma där, tämligen ointresserad av bandet och deras musik, och som av en slump få syn på min kompis hjältar! Ja, jag fattar. Det finns ingen rättvisa alls!

Hans Nilsson, min lärare i svenska, historia och filosofi på Södra Vätterbygdens folkhögskola i Jönköping, ansåg för övrigt att Deep Purple var det största som hände på 1970-talet. Musikaliskt, alltså. Då glömde han David Bowie. Mer om honom en annan gång…