Patriks krönika: En roadtrip som stannade kvar/Det är vem du reser med som räknas

Det finns resor man glömmer direkt. Sedan finns det resor som aldrig riktigt tar slut. Under mina år med collegetennisen i USA blev det många timmar på vägarna. Oändliga road trips genom småstäder jag aldrig lärde mig namnen på. Bensinstationer upplysta mitt i natten. Billiga diners med kaffe som smakade bränt och servitriser som kallade alla för ”honey”. Oftast reste Landers herrlag i en mindre buss. Trötta spelare utspridda bland väskor, vattenflaskor och tennisracketar.

En av de längsta resorna gjorde vi efter en matchturné i New Orleans, Louisiana. Resan hem till South Carolina var tretton timmar genom den amerikanska södern. De flesta sov om vartannat bak i bussen.

Jag brukade sitta längst fram bredvid coach. Vi pratade och jag tyckte om våra samtal. Han berättade om USA på ett sätt som gjorde landet levande för mig. Om presidenter, om medborgarrättsrörelsen, om inbördeskriget och om hur sydstaternas historia fortfarande levde kvar under ytan. Han pratade om John F. Kennedy med en värme som fick ex-presidenten att kännas personlig.

Själv försökte jag, på knackig engelska, förklara Sverige. Folkhemmet. Det svenska välfärdssystemet. Våra ideella tennisklubbar där människor engagerade sig utan lön. Han lyssnade alltid nyfiket, som om även ett litet land långt uppe i norr hade något viktigt att lära världen.

Det var något speciellt med coach. Han hade empati. Ett lugn. Ett tålamod. Han fick människor att känna sig sedda.

Under de där resorna pratade vi också om livet. Om människor. Om sådant man kanske bara vågar prata om när mörkret har fallit utanför bilfönstret och när resan fortfarande har flera timmar kvar.

Så frågade han mig en gång: ”What are your goals in life, Patrik?”

Jag var ung då. Ung på det där sättet när man tror att livet handlar om att lyckas, innan man förstått vad framgång egentligen betyder. Så jag svarade ungefär som man gör i den åldern: att jag ville bli rik, köpa ett stort hus, att det skulle synas att det gått bra för mig.

Han tittade fram på vägen en stund innan han svarade.

”You know, none of that will matter in the end.”

Jag minns fortfarande tystnaden efter hans ord. Motorljudet. Det svaga ljuset från instrumentpanelen. Den svarta himlen över Södern, där stjärnorna kändes så mycket närmare än någon annanstans.

Till slut frågade jag: ”What matters then? The journey or the destination?”

”The company, Patrik. It’s who you travel with.”

Så någonstans där, på en highway mellan Louisiana och South Carolina, fick jag som ung svensk tennisstudent ett svar som kommit att följa mig resten av livet.

Patrik Rönneke