Anne kåserar om dofter – del 1

Anne Johansson. Arkivbild

Anne är uppvuxen i Hok men bor sedan många år tillbaka i Vaggeryd. Hon har vid tidigare tillfällen i vår tidning kåserat om bland andra Elvis Presley.

Den här gången är turen kommen till minnen från detaljhandeln i Vaggeryd på 60-talet och lite speciellt om dofterna.

Det sägs att minnet av en doft följer människan i hela livet:

En dag i början av sextiotalet gjorde jag en förunderlig vandring i dofter… vardagsdofter.
Jag var fjorton år, bodde i Hok och studerade vid Vaggeryds Kommunala Realskola.

Att bo i Hok och gå i skolan i Vaggeryd innebar, förutom att åka tåg eller rälsbuss och sköta studierna även att vara ”skickebud” åt ett antal Hokbor.
Det var ju i Vaggeryd alla affärerna fanns.

I min jackficka denna dag trängdes ett antal lappar med anteckningar vad jag skulle köpa, hämta eller byta för att sedan ta mig hem via tåget och leverera varorna.
*
Första anhalten var Apoteket, där jag var en stadig besökare en gång i månaden.
Jag köpte Hoffmansdroppar till morfar.

Den tjusigaste trappan i hela Vaggeryd ledde till Apoteket och väl innanför glasdörrarna möttes jag av en förtärande tystnad med enstaka inslag av klingandet av glas och metallinstrument.
Och doften!
Doften av kamfer.
På hyllorna trängdes bruna glasflaskor, placerade i storleksordning.
En sirlig våg med mässingsvikter stod som ett kuttersmycke på disken och drog blickarna till sig.
Det kändes alltid högtidligt att träda in i detta medicinernas palats. Här var de experter, det syntes på de vita rockarna och de allvarliga minerna.

Denna dag hade jag fått pengar till två flaskor Hoffmansdroppar.
Gamle apotekaren själv expedierade mig och han tittade strängt på mig över glasögonen och sade med myndig stämma att endast en styck flaska expedieras vid varje köptillfälle.
”…men morfar brukar…” började jag stamma fram.
Gamle apotekaren tog ingen hänsyn till mina förlägna protester utan förklarade att han minsann inte kunde känna igen alla kunder, vare sig det är en morfar, zigenare (ja, det hette så förr) eller annat löst folk som brukade berusa sig på just Hoffmansdroppar – en styck flaska annars blir det ingen affär.

Rodnande av förfäran över att misstänkliggöras som en brottsling steg försmädliga tårar upp i ögonen samtidigt som kamferdoften höll på att bedöva alla mina sinnen.

Jag hade nog svimmat om inte Fru Lizzie Sandahl tittat fram mellan två glashyllor, redo att gå till tåget med den stora plåtlådan, innehållande mediciner.
Detta gjorde hon varje dag så hon kände igen mig, vilket hon för Herr Apotekaren redogjorde på följande Vaggerydsdialekt: ”den hära flecka ä frå Hok å ja känner te henna morfar, så dä ä ingen resk.”
*
Muttrande gav han med sig och jag steg lättad ut på trappan, alltmedan kamferdoften lägrade sig i håret, kappan och näsan och följde mig i hälarna ända bort till Fredrikssons Herrekipering, där jag skulle köpa en vit polojumper till min far.
Polojumprar på män var senaste modet i tv och naturligtvis skulle farsan ha en sådan.
Skräddarmästare Fredriksson satt och sydde i ett litet rum längst bak i affärslokalen.
Det var dunkelt och tyst därinne.

Efter att ha passerat herrkepsar, skjortor och strumpor, tassade jag uppför det extra trappsteget när jag kommit halvvägs in i lokalen där alla kostymer, ulstrar och kavajer hängde i rader utmed väggarna.

Det kändes nästan högtidligt att beträda den övre avdelningen, kanske tack vare tystnaden och vetskapen om att Herr Skräddarmästaren vakade över varenda steg jag tog.
Doften härinne var mättad av ylle, textilier och en aning malmedel.

Nu steg han vigt ner från sitt skräddarpodium och gled fram emot mig med måttbandet hängande runt nacken.
Det var en stilig man med en självklar medvetenhet vad det gällde elegans och herrmode.

Jag talade om mitt ärende: Jag skulle köpa en vit polojumper åt min far.
Fredriksson ryckte till, rynkade ögonbrynen, tittade uppfordrande på mig och förklarade att med denna fullständigt vansinniga ide´ kränkte jag, inte bara min far, utan också alla andra gentlemän.

En polojumper till en vuxen man!
Det var det värsta!
Polotröjor har unga spolingar, som inte har en aning om vad manlig elegans innebär!
En man bär kläder för en man, inga ynglingafasoner här inte! Har Fröken talat med sin far om detta? Jag ruskade förbryllat på huvudet.
”Det blir ingen affär lilla Fröken!” mästrade Fredriksson myndigt.
Där blev jag uppläxad ordentligt!

Backande tackade jag för mig, jag tror att jag neg innan jag stängde dörren efter mig.
Sanningen var nog att Herr Skräddarmästaren inte hade dessa moderna plagg i sina hyllor.

Anne Johansson
Del 2 kommer i morgon