Brunos krönika: Dofter på jobbet

Som tidningsbud blir man mycket uppmärksam på dofter. Efter trettiotre år i branschen har jag blivit som en spårhund med snudd på polisiär kapacitet. Jag sa en gång under en upplärning av ett bud från Kosovo: Man blir professor i LUKT!
Min adept skrattade hjärtligt.

Ja, efter decenniers utveckling av luktsinnet så blir en väl till slut ett slags dofternas Sherlock Holmes.
Men några lik har jag inte spårat upp än så länge, tack och lov. Däremot har jag i somliga trapphus känt den äckligt sötaktiga lukten av cannabis.

Ljuvlig är om sommaren doften av smultronjasmin. Kaprifolium. Eller av varm, regnvåt asfalt. Det finns för övrigt ingen stund när asfalten känns så levande som efter ett ljummet regn som fått den att glittra. Och så den där jordiga doften av sniglar och maskar som stiger upp från asfalten. Jag skulle inte vilja ha den lukten inomhus. Inte de små krälarna heller för den delen, de gör sig definitivt bäst utomhus. Som de flesta djur gör.

Men jag kan fascineras av dessa slemmiga, till synes oansenliga varelser. Egentligen är de ju små mirakler. Evolutionen har frambragt dem och Vår herre har skapat dem – välj vad du vill!

Korvgrillning. Arkivbild

Jag försöker undvika att köra över dem, även om det ibland förstås är oundvikligt. Jag skulle för allt i världen inte vilja krossa några andra varelser heller. En gång körde jag dock av misstag över en sork som jagad av en katt förvirrad råkade göra en tvärvändning intill en häck på Rörstorp och sålunda irrade sig rakt in under mitt rullande framdäck. Den pep till lite men klarade sig. Katten tycktes helnöjd och fortsatte sin utmattningsstrategi medan jag lätt beklämd cyklade iväg.

Dofter kan ge associationer och skapa speciella stämningar. Om hösten är det lukten av våta, multnande löv. Svamp. Röken från någon skorsten; du kan riktigt känna den beska smaken av gift på tungan. Men jag har alltid gillat lukten av bränd ved, den får mig att tänka på vildmarksliv, korvgrillning och Djungelboksläsande vargungar. (I tioårsåldern var jag med i Vargungarna i Gnosjö och blev tilldelad djungelnamnet Mang, hämtat ur Rudyard Kiplings klassiker.)

På vintern kan jag njuta av den fina doften av snö. Javisst luktar snö! Fast det är en subtil doft, knappt märkbar. Är man stressad försvinner lukten, då känner man bara snoret i näsan.

I trappuppgångarna får jag känna en massa matos också. Jag behöver inte ens titta på dörrarna för att konstatera att DÄR bor det en familj bördig från Vietnam som gillar ris och skaldjur och DÄR bor det en svensk kaffeälskare.

En gång öppnade jag en dörr och möttes av en vag odör av spirituosa, lukten blev starkare och starkare ju högre upp i trappan som jag kom. Inget märkvärdigt med det men så… Elegant placerad mitt på den översta avsatsen stod ett väldesignat snapsglas med klar och kemiskt luktande vätska. Vodka, tror jag. Var det avsett för mig? Åh nej, försöka fresta ert plikttrogna tidningsbud med detta djävulens gurgelvatten. Skäms!

En annan gång låg en naken kvinna på en trappavsats med armarna korsade över brösten. Hon avgav ingen doft alls. Men mötet med henne var förstås påtagligt visuellt.

Sopor och kattpiss är inga drömdofter precis. Och människobajs slår det mesta i äckelväg. Ska man behöva gasmask på jobbet? Sätt en klädnypa på näsan! blev jag skojrekommenderad av en chef. Eh, inte lär vi dö av lite skitlukt, bättre då att sluta andas för några sekunder och bara kuta! Ruttnande djurkadaver är inte någon höjdare heller. Angenäm är däremot doften av utspillt tvättmedel och mild kvardröjande parfym. Ah, en chic och snygg Värnamotjej, Jasmine gick nyss här förbi…

Fast det såklart: allra finast är doften av nybakat från bageriet därnere på Ringvägen! Som doftstråk från någon av paradisets förgårdar.