Skoglund: Håller folksporterna på att dö ut?
Sport Elitsatsning hit och föräldrahets dit. Något är allvarligt fel inom våra två största folksporter; fotboll och ishockey. Ulf Carlsson har vigt sitt liv åt fotbollen och enligt hans uträkningar kommer det inte finnas några seniorlag om 44 år.
Fotot är ett montage. Foto: Henrik Skoglund
Jag älskar att gå på idrott i gärdsgårdsserierna. Jag gillar eliten också, absolut, men charmen att stå med en kaffekopp längs med sidlinjen en vårdag är svår att hitta någon annanstans. Stå och ”tjöta” lite med de andra åskådarna.
Under söndagen så var jag på två fotbollsmatcher och hamnade i samtal med en fotbollsledare. Han tipsade mig om en artikel i Aftonbladet där den förre elitspelaren samt kanslichefen på Göteborgs fotbollsförbund, Ulf Carlsson, larmade om att seniorlagen på herrsidan riskerar att försvinna helt. Domedagen ligger 44 år fram i tiden enligt honom.
Carlsson använde det nationella seriesystemet Fogis för att undersöka hur antalet lag från 13 år och uppåt som fullföljt seriespel i svensk fotboll har förändrats mellan 2003 och 2024. Hans misstanke bekräftades – och det mest anmärkningsvärda var utvecklingen bland herrlagen.
År 2003 fanns det totalt 3 949 herrlag i de slutliga serietabellerna, inklusive a-lag, reservlag samt lag som spelade nio mot nio och sju mot sju. Till år 2024 hade antalet minskat till 2 677.
Det innebär att 1 272 lag har försvunnit. I genomsnitt försvinner 61 lag varje år. Om den här trenden fortsätter kommer det inte finnas några herrlag kvar om 44 år.
Nu är ju inte jag dummare än att jag fattar att herrfotbollen i landet såklart inte kommer vara död och begraven om 44 år. Men det är anmärkningsvärda siffror, och något som jag även tänkt på inom hockeyn. För Ulf Carlssons uträkningar kan appliceras där också.
Han berättar vidare i artikeln hur barn som tidigare var väldigt aktiva kunde få utlopp för sin energi genom att spela fotboll två dagar i veckan och handboll två dagar. Numera är det närmast krav på att barnen specialiserar sig i tidig ålder.
Storklubbarna lockar med sina flådiga fotbollsakademier och ambitiösa elithockeygymnasier. Men med lyx kommer också krav. I toppklubbarnas verksamheter så är det stenhårda krav på att prestera. Punkt. Inte världens lättaste sak för en 15-åring att göra dag ut och dag in.
Ulf Carlsson nämner i den artikel jag refererar till att elitklubbarna inom fotbollen behöver i runda slängar 60 spelare att fylla sina elitsatsande ungdomslag med. Inom hockeyn är det elit från och med det år TV-pucken avgörs och även där skulle jag tro att det handlar om en 50-60 spelare. Per klubb pratar vi nu. Multiplicera det med antalet klubbar inom hockeyn och fotbollen som driver elitidrottsgymnasier så blir totalen hisnande.
För enkelhetens skull så tog jag allsvenskans och SHL:s klubbar, 30 till antalet. 1 800 spelare. Under a-lagen.
Det säger sig självt att över 1 800 idrottare fördelat på 30 klubbar inte kommer bli elitidrottare som seniorer.
Då kommer vi till nästa punkt här. Säg att gräsrotsföreningen X har en väldigt framstående kull med 15-åringar. Storklubb Y lägger beslag på de tre bästa i kullen. Nu ska övriga i X dra lasset, men helt plötsligt är man inte lika framgångsrika längre och motivationen börjar sina.
Samtidigt i storklubb Y inser den flyktade trion att man har svårt att platsa och få speltid. De vill flytta tillbaka till X. Men där har spelarna tröttnat för länge sedan och det finns inget lag kvar att spela för.
Om vi vänder på perspektivet från klubbarnas synvinkel. Jag tror alla egentligen förstår värdet av att låta ungdomar få mycket speltid och ”glänsa” på en nivå som passar dem. Men som ledare i storklubb Y så måste du givetvis se till kraven på den klubben, och det är att hålla en hög nivå på akademiverksamheten. Men bara några få kan bli stjärnor. Hur brutalt det än låter så är resten utfyllnad. Ulf Carlsson menar att 57 av 60 i en akademi kommer bli besvikna.
Det var inte bara igår jag diskuterade detta med fotbollsledaren jag sprang på. Genom åren har jag pratat mängder av gånger med bekymrade ledare inom både hockeyn och fotbollen. I stort sett alla är överens om att något måste göras.
Frågan är bara vad? Många lyfter det viktiga i att ta bort hetsen och pressen på ungdomarna. Ett led i det är kanske att låta barnen stanna i moderföreningarna längre. Det är där föräldrahetsen kommer in. Det har blivit alldeles för enkelt att hänvisa till ”De tränar mer i klubb Z, så dit vill mitt barn”.
I vissa fall kan det vara motiverat att byta klubb, även i unga år. Men långtifrån alla skulle jag säga.
Carlsson är inne på att förbundet få mer makt över de olika serieuppläggen inom fotbollen. Han har säkert rätt. Applicerar jag detta på hockeyn så är jag fullständigt övertygad om att makten över det nationella serieupplägget måste tillbaka till ishockeyförbundet.
Som det är nu så har vi tre fristående ligaorganisationer, SHL, Hockeyallsvenskan och Hockeyettan som alla jobbar för sina medlemmars bästa. Klubbarnas bästa alltså. Men de skygglapparna tar bort helhetsperspektivet och långsiktigheten.
Så någon patenterad lösning på problemet har jag inte. Men däremot är jag, som jag skriver ovan, övertygad om att förbunden inom hockeyn och fotbollen måste ta tillbaka makten.