WIK-back utsedd till Hall of fame

Kåre Boberg har varit i Brämhult utanför Borås för att intervjua Sven Andersson under rubriken:

Sven i Stödstorp - WIK:s bäste back i alla tider

Det är länge sedan, men minnena från det ögonblicket är fortfarande starka: Straff för WIK!
Sven Andersson kommer också ihåg det som sedan hände:
– Rolf Wiberg i Gnosjös mål försökte psyka mig på olika sätt, men jag hade slagit en del straffar i juniorlandslaget och kände mig ganska säker på saken.
Bredsidan utefter det plaskvåta gräset satt alldeles intill Gnosjömålvaktens högra stolpe, helt otagbar.
”Sven Andersson var bombsäker, 2–3”, skrev Gustaf Kapellner i Smålands Folkblad.
Jo, han var ju det, ”Sven i Stödstorp”

Med tiden skulle han slå långt mer betydelsefulla straffsparkar än så i allsvenskan, men den här dagen kommer han ihåg
Dagen var den 13 oktober 1963 och bjöd på en av de allra sista stormatcherna i WIK:s fotbollshistoria; seriefinalen mellan Waggeryd mot Gnosjö i tredjedivisionen. Några minuter tidigare hade skyttekungen Bernt Wallin ökat gästernas ledning till 3–1 och euforiskt och provokativt sprungit framför åskådarleden och ropat ”vi är i tvåan, vi är i tvåan”. Nederlagsstämningen bland de 3 000 åskådarna var blytung.
Men så hände det. Gnosjös granitstopper Rolf Johansson rev ned ”Gliet” Eliasson och domaren pekade på straffpunkten.
Det säger mycket om den status Sven Andersson hade redan som 18-åring att det aldrig var någon diskussion om vem som skulle lägga straffsparken. Där vände matchen:
När matchklockan stannade på 90 minuter hade WIK vunnit med 4-3 efter segermål av Kurt Andersson i allra sista minuten.

Visserligen vann Gnosjö serien, på bättre målskillnad än WIK, men för Sven Andersson hade det stora äventyret bara börjat.

Allsvensk i Elfsborg

Tre år senare senare var allsvensk i Boråslaget Elfsborgs tröja, fyra år senare spelade han i A-landslaget och i början på 70-talet tillhörde han ”Åbys pojkar” som en i stamtruppen inför VM i Västtyskland 1974.
Allt som allt blev det tre A-landskamper, ungdoms- och juniorlandskamper, därtill 147 allsvenska matcher och 17 mål för Elfsborg innan han varvade ned i Norrby år 1975. Efter spelarkarriären tränade Sven bland andra Norrby och J-Södra innan 1987 tog över ansvaret för Elfsborgs allsvenska lag år 1987.
Så kan man sammanfatta en lysande karriär, men den hade sina mörka stunder:

Tre kilometer till skolan

Vi tar det från början: skolgång i Götafors skola, belägen tre kilometer från hemmet på gården Stödstorp.
Som tolvåring kom han in i WIK:s ungdomsorganisation som en av de utvalda. Det stod snart klart att Sven var en man att satsa på. Han skickades på träningsläger med först Smålands Fotbollförbund och senare Svenska Fotbollförbundet. 1961 var han som pojklagsspelare med om att vinna junior-DM i fotboll och året efter var det dags för A-lagsdebut och uppdrag i juniorlandslaget.

17 år nyss fyllda fick han springa in på Finnvedsvallen i Värnamo. Efter matchen som WIK vann med 3–0 var han inte längre doldis.

Pressen skrev om hur en ny generation med Kent Andersson och Sven Andersson i spetsen stod redo att ta över efter ”Gliet”, Pelle och Jöns.

Hemmapremiären, som gick mot Anderstorp, och slutade 3–3 blev däremot ingen succé. Jag som var tio år då minns den reserverade stämningen mot ungdomarna hos den bortskämda publiken. Men det visade sig snart att den nya given var bra, riktigt bra, även om det inte räckte till serieseger.

Mångsidighet

Det fina med den unge Sven Andersson var hans mångsidighet. 1962 var han högerinner, året efter hade han nummer sju på ryggen och sedan blev han halvback, det vill säga mittfältare, men med tiden togs hans goda försvarsegenskaper överhand. Han var placeringssäker, snabb, tät i markeringen och omutlig i man-man-spelet. ”Som ett ormhugg i brytningarna”, som min farbror uttryckte det några år senare

1964 tog Sven över som centerhalv, alltså ensam mittback när Stig Ryman hade flyttat till Gnosjö. Det borde inte funka för en förhållandevis kortvuxen försvarare. Men i verkligheten blev det rena succén.

Han förvånade expertisen med sina egenskaper:”Hans-Evert Hellkvist kommer aldrig att kunna återta positionen som centerhalv”, skrev Ingvar Andrén i Smålands Folkblad sedan Sven hade raderat ut Leif ”Boda” Fransson i Öster när WIK i en DM-match besegrade det blivande allsvenska kvallaget 1964 med 4–0 på Värendsvallen i Växjö.”Den ende som kunde mäta sig med Helsingborgsspelarna” skrev VN om Sven efter 1–6 i vänskapsmatch mot Helsingborg
Sådana insatser gick inte ommärkta förbi.

Flera klubbar ville ha Sven

– Den hösten hade jag att välja på anbud från Örebro där Hasse Nordin, som kom från Vaggeryd tryckte på, och alla tre Göteborgslagen. Men det blev Elfsborg, kanske jag vara jag lite för hemmakär och rädd för storstaden. Där fanns ju också en stor grupp smålänningar som John Hedin, Jan-Olof Modigh, Ove Westerberg och Bosse Falk”, säger han med drygt 60 års perspektiv.
Men nu visade det sig att WIK inte ville släppa sin guldklimp, den bäste spelare som klubben fostrat sedan ”Gliets” dagar. Det blev inte ens förhandlingar, men i gengäld lång karens (ett år), tidningsrubriker och i förlängningen mordhot mot Sven.

Hagelbössan var laddad

– Jag vet att pappa Henry hade hagelbössan laddad i fall att det värsta skulle hända, berättar Sven.
Så illa var det.

Den styvnackade och fyrkantiga WIK-hanteringen av fallet ”Sven i Stödstorp” är 61 år efteråt fortfarande en skamfläck som raserade mycket av den goodwill som ”Gliet och kompani” hade byggt upp tio år tidigare. Sedan kan man tycka att Elfsborg inte gjorde mycket för att lösa tvisten.
– Då var jag rent ut sagt förbannad, men i dag har jag försökt sätta mig in hur de tänkte och är jag inte lika säker på vems skulden var, säger han diplomatiskt.

Sven hade militärtjänsten på I 15 och senare utbildningen att tänka på under 1965. Hans fästmö Anita flyttade från Skillingaryd till Borås. Ja, livet gick vidare.
Friåret från fotbollen använde han framför allt till träning. När Sven äntligen blev spelklar för Elfsborg 1966 stod han väl rustad och blev inom ett år landslagsaktuell.

Dan Waern var en av tränarna

– Vi hade förre storlöparen Dan Waern som konditionstränare. Det blev väldigt mycket väglöpning, mycket intervall över 800 meter på vägarna, 50 meter och maxlöpningar, eftersom det inte fanns några alternativ. Men vi utvecklades inte bara fysiskt utan också mentalt eftersom vi fick också lära oss avslappning. Dan är en härlig person, intelligent och underfundig som älskade frågesport. Det där försökte vissa, som Vigar Bartholdsson utnyttja genom att stanna under löppassen och ställa frågor. Men det genomskådade Dan och beordrade straffkommendering.

Landslagsman 1967

1967 hade förbundskapten Orvar Bergmark fått upp ögonen för den unge Elfsborgsförsvararen. Efter två ungdomslandslagsmatcher på Island blev han, den gamle världsbacken från 1958, ”överförtjust” i Svens sätt att spela.”Han är absolut en man att satsa på i framtiden, en modern bak, en som kan spela offensivt a la Hasse Selander, men också är en riktig hårding i försvarsarbetet”.

I augusti togs Sven ut i Pressens lag mot A-landslaget i Göteborg. Hans spel backspel på Nya Ullevi gav honom en ordinarie plats som högerback till EM-kvalmatchen mot Norge på Råsunda.
– När jag skulle checka in på hotellet mötte jag Inge Danielsson i hissen. Några dagar tidigare hade jag punkterat honom en allsvensk match mot Helsingborg och i eftersnacket lät han förstå att han hatade mig. Men när vi möttes i hissen log han, sträckte fram handen och hälsade mig välkommen i lanslaget. Det var fina killar i landslaget, ett slag kemi som gjorde att det inte alls var svårt att komma in i gänget. Det är klart att man fick veta om man hade gjort två dåliga ingripanden i rad, men det handlade aldrig om någon mobbning utan ett slags positiv landslagsmentalitet. Björn Nordqvist var en fantastisk lagkapten. Däremot var det aldrig mycket taktiksnack. Vi som var uttagna att i landslaget förväntades utföra det vi gjorde i våra klubblag och då behövde inte så mycket sägas.

Rumänien, Israel och Spanien

Insatsen mot Norge gav mersmak. Sverige vann med 5–2. Fortsättning följde i Sofia i Bulgarien där hemmalaget vann med 3–0 trots att Sven”stred som en terrier” på sin högerbackplats.

Våren 1968 togs Sven ut till landslagets vårturné till Israel och Spanien. Han spelade i en ickelandskamp med Blågult mot en kombination från Haifa. I matchen mot Spanien på Sanchez-Pizjuan i Sevilla, där värdnationen vann med 3–1 efter två mål av Amancio fick Sven spela tio minuter mot bland andra Real Madrid-legendaren Gento.

Där tog landslagskarriären slut, även om Sven som en i 40-mannatruppen fanns med i resonemanget inför VM 1974.

– Till slut blev jag utkonkurrerad av Roland Grip och det var inget att skämmas för eftersom Roland var fantastiskt bra på att försvara. Till slut klargjorde Åby-Ericson att jag inte var aktuell för en plats i VM-truppen. Det var bara att acceptera, konstaterar han.

Men Sven var riktigt nära ett inhopp i VM-kvalet mot Ungern i Budapest 1973.
– Ungrarna ledde med 3–2 när jag skulle ersätta Janne Olsson . Men samtidigt kom Ralf Edström ut till sidlinjen med blod i ansiktet och ville byta.

Kommer inte på tal,” skrek ”Åby” och skickade in honom på banan igen. Det var smart eftersom Ralf lite senare nickade 3–3. I röran glömdes mitt byte bort.

På Svens slutliga meritlista står det nio U-19-landskamper, tre U-21-landskamper och tre A-landskamper.

Slutade i Elfsborg

Redan 1974 tackade han för sig i Elfsborg. Villabygget ute i Brämhult tog mycket tid och arbete, liksom jobbet som elektriker. Dessutom hade konkurrensen hårdnat när Bengt Andersén värvades till Elfsborg från Varberg. Därför tog Sven det inte okontroversiella steget att byta klubb. Boråslaget Norrby blev ny klubbadress i tre år. Han tränade också Norrby och sedan Jönköping-Södra 1986 för att året därefter ta över Elfsborg, ett åtagande som slutade i september med att ha sa upp sig, missnöjd med tingens ordning.

Kontakten med fotbollen behöll han som en av ”Åbys” pojkar som spelade vänskapsmatcher med den gamle förbundskaptens som ledare runt om i Sverige.

I dag spelar han golf och gästar då fortfarande Borås Arena för att träffa gamla kompisar, även om kretsen av gamla spelare från 1960- och 1970-talet naturligtvis glesnar allt mer. Sådan är ju tidens gång.

Nu blir det inom kort återbesök i hembygden och mer exakt till Skivaryd i Skillingaryd för att bli den tredje spelaren från Waggeryds IK att väljas in i kommunens Hall of fame. De tidigare är Sven ”Gliet” Eliasson och Göran Lindblad, landslagsmän båda två.