Brunos krönika: På nåt sätt rätt lika ändå

I februari månad 2016 avled Bodil Malmsten i cancer. I september i år 2026 utkommer den första boken om Bodil Malmsten – en ikon bland svenska författare – skriven av poeten och litteraturkritikern Petter Lindgren. Nåväl, då hinner jag i all oansenlighet före med den här personliga brevkrönikan…

Jag har tänkt så här… Ja, nu riktar jag mig till dig personligen, Bodil – i full vetskap om att du är så kallat död. 71 levnadsår fick du här på jorden i kampen mot det som du beskrev som människans värsta fiende: likgiltigheten. Hittills har jag bara läst en enda liten bok av dig. Endast en? Jag vet, det låter inte mycket. Rentav futtigt. Men den enda bok som jag hittills läst av dig gav mig ändå en tillräckligt djup och mångfacetterad bild av vad som rörde sig inuti huvudet på dig: Kärleken till språket och litteraturen, det existentiella djupet, vardagsfunderingarna, det svarta bläcket, galghumorn, värmen.

Det finns många författare och så många böcker. Hur ska jag hinna och mäkta med att läsa allt som jag vill och borde läsa? ”Ingen ände är uppå det myckna bokskrivandet” gnäller Predikaren. Ord som jag tror att just du Bodil Malmsten – om någon – kunde innefatta med djupet av hela ditt fantastiska väsen.

Jag minns en intervju som du gjorde med Lars Ulvenstam på teve någon gång på 1990-talet… ”Ulven” var väldigt förtjust över din rättframma frispråkighet och verbala yrväderscharm. ”Predikaren… Han bara gnäller och gnäller…” sa du. Du kände dig befryndad med Predikaren, Bodil. Inte sant? Och Thomas Bernhard. Fast HAN har jag inte heller läst. Inte ens nosat på. Jag tycker bara att han verkar jobbigt kolsvartpessimistisk och jag kommer nog aldrig att ge mig in i den där boken, ”Kanelbutikerna”.

Jag har ingen misogyn, totalsvart inställning till livet. Jag vilar i tron på Gud och jag vilar i mig själv. Men visst – också jag vet en hel del om smärta, jag känner till livets jävligheter och orättvisor, och jag är förstås även medveten om vardagens trivialiteter.

Jag känner tillit till min existentiella grund: Gudomkällan. Detta hindrar mig inte från att njuta av din bok ”Hör hur ditt hjärta bultar i mig”. Titeln är ju ett citat från din husgudinna Wislawa Szymborska, den Nobelprisade poeten.

På nåt sätt är vi rätt lika ändå, bästa Bodil. Jag ska försöka läsa fler av dina loggböcker. De som du skrev från Finistère i Frankrike dit du emigrerade för att du var trött på Sverige. Och där du stannade i ett decennium, även om du tyckte att det var jobbigt med franskan och de osynliga terroriserande mullvadarna som levde under huset och i trädgården.

Plura har skrivit ”Blues för Bodil Malmsten”. Jag såg och hörde honom sjunga den till akustisk gitarr i ett sommarkvällsprogram för ett antal år sedan. Bluesens tonläge passar så väl och träffande in på dig, Bodil. Nu är jag någonstans inom mig där jag är lite Bodil

och jag tänker: Dö ska vi alla, det har du ju så rätt i. Du var inte det minsta sentimental, du gjorde dig inga illusioner, formulerade inga utopier och religiösa förhoppningar. Nej, du var Realist. Och är man realist så gör man sig realistiska föreställningar och lämnar förhoppningarna därhän. Fast det där stämmer inte. Inte som jag ser på det i alla fall. En realist föreställer sig verkligheten som Tomas Tranströmer när han säger: ”Miraklerna fanns.”

Sen vet jag ingenting mer. Kanske bevarade du ändå någon hemlighet inom dig? Människan är ett så stort mysterium att vi aldrig kan veta eller vara säkra på någonting. Vi föds, mognar, åldras och dör. Precis som det Predikaren i Bibeln talade om så är det. Objektivt sett. Tillspetsat med några skovlar jord över kistan och lite extra nerhamrade gnällspikar i allt som utesluter alla positiva eventualiteter. Skrumpnade blommor. Döda. De finns inte mer, aldrig mer. ”Never more” – som korpen utsäger det i Edgar Allen Poes kända poem.

Fast det är ju inte sant, tvärtom så är det falskt. Falskt som döden. För i det för mänskliga ögon osynliga förbereds något nytt i den feta myllan och om våren knoppas det och skönheterna brister ut i blom igen.

Blommor, blommor! De sträcker sig upp mot solen i en aningens tysta lovsång till Källan som initierade skapelsen.

Bluesens sorgsna ackord rymmer också mycket livskraftiga energier som kan bära en människa långt. Kärlek finns i blues. Om än fläckad som av snömögel på en gräsmatta. Eller som det ständigt återkommande ljudet av underjordiska mullvadar.

Så vackra Bodil Malmsten, du som såg skönheten både i Finistère i Frankrike och i Bjärnå i Lappland där du föddes och växte upp bland majestätiska fjällvidder – jag vet inte om du räknade med det här?

Vilket då?

Jo, möjligheten av liksom en fortsättning på rymdäventyret. En risk eller möjlighet att det bara råkar bli så att efter det här livet så genomgår du och jag VI alla fysiskt döa kroppastollar en förvandling, en metamorfos som de gamla grekerna sa. Ja, att vi vecklar ut oss likt fjärilar från puppor och träder in i andra världar bortom den här knöliga skavande och rent ut sagt överjäkliga jämmerdalen.

Nu är jag som jag är och motsägande protestantisk praxis ber jag en bön för dig Bodil om ljus på din fortsatta färd. Och i mitt hjärta skriver jag en ännu inte sjungen sång till dig för att den dag när kastanjerna blommar så är du redan långt bortom denna sorgens himlakropp, bortom all sorg och likgiltighet som du bekämpade hela ditt liv.

Bruno Franzon