Jeanettes krönika: Vår vän katten

För snart 20 år sedan anlände hon hem till oss. Det var den 22 december och vi hade klätt julgranen och julstädat särskilt ordentligt för att ta emot henne på bästa sätt. Hon var en liten grå och vit spräcklig kattfröken med en stor rosa sidenrosett. Med förundrade ögon såg hon sig omkring. ”Hon är lite blyg och försiktig och så kan hon inte gå i trappor”, förklarade uppfödarna som kom med henne.

Blygheten och försiktigheten försvann raskt och konsten att skutta upp och nedför en trappa lärde hon sig på nolltid. På sina små ljuvliga vita tassar gick hon runt och inspekterade sitt nya hem. Kattlådan, matskålen på sin plats och två vattenskålar i andra rum. Jag hade fått höra av en kattexpert att katter inte äter och dricker på samma plats. Det ska vara ett avstånd på minst två meter mellan mat och vatten och detta beror på att våra missar är ökendjur. Om det faktiskt spelar någon roll vet jag inte men vi har i alla fall haft det så. När vår nya familjemedlem var färdig med inspektionen förstod vi att vårt hem var till belåtenhet.

Hon fick namnet Desdemona, från Shakespeares drama ”Othello” men till vardags kallades hon Dessi. Det var hon som regerade här hemma och det fick familjens hundar som anlände senare också erfara.

Dessi var en innekatt och den tillvaron valde hon själv vilket vi var tacksamma för. Katter kan råka ut för så mycket och alla människor är inte snälla mot dem. Varma och soliga dagar kunde hon vara med oss ute i trädgården och en ljuvlig försommardag tog hon ett vackert skutt in ibland blommande syrener och kom fram igen med en blåmes i munnen. Hon visade stolt upp den för oss och nog förväntade hon sig beröm. Katten är alltid en jägare.

Dessi, vår älskade familjemedlem, finns inte längre hos oss. Hon flyttade upp till himmelens ängar den 2 juni i år. Men vi har så många underbara minnen av henne!

Katten har en mycket lång historia. Fynd av fossil visar att katternas urmoder och urfader började promenera omkring på jorden för ungefär tolv miljoner år sedan. Den har varit människans följeslagare under tusentals år och blev ett tamdjur samtidigt som människan blev jordbrukare utmed Nilen. Även i Mellanöstern var katten oumbärlig.

I och med jordbruket blev spannmål livsviktigt och Egypten blev en kornbod för den här delen av världen. Det berättas i Bibelns Gamla testamente om hur människor från när och fjärran begav sig till Egypten när hungersnöd bredde ut sig över dagens Mellanöstern och Nordafrika. I Egypten fanns stora spannmålslager som förvarades i silor och andra lagerbyggnader. Till dessa spannmålslager strömmade råttor och möss för att kalasa på människornas livsmedel.

Då dök katterna upp och till egyptiernas enorma glädje tog katterna råttorna och mössen. När människorna såg katterna, som är så vackra och smidiga, kunde de inte tro annat än att katterna var sända av gudarna. För att de duktiga missarna skulle stanna kvar hos människorna började man ge dem bröd och fiskhuvuden. Den här maten smakade uppenbarligen väldigt gott och resultatet blev att katterna stannade kvar i människans närhet och flyttade till slut in i husen där de skyddade invånarna mot giftormar. Så var huskatten född!

En egyptisk myt, från 1500-talet före Kristus, berättar att katten var ättling till gudaparet Isis och Osiris, men det blev gudinnan Bastet som kom att förknippas med katten. Bastet avbildades med katthuvud och katten betraktades som en inkarnation av denna gudinna. Över praktiskt hela Egypten ristades kattens helighet in i sten!

Vår tamkatt härstammar från afrikansk vildkatt, Felis silvestris lybica heter den på latin, som var lätt att tämja. Tidigt började man avla fram katter som var toleranta mot människor och man ordnade kattutställningar. Katterna var så värdefulla i Egypten så de fick inte föras utanför landets gränser. Troligtvis kom katterna till romarriket med köpmän. När romarriket expanderade spreds också katterna.

Arkeologiska fynd visar att tamkatten kom till oss nordbor någon gång mellan 400–600-talet.

Men katterna har inte alltid uppskattats. Det finns en mörk historia som utspelade sig på 1200-talet under påven Gregorius IX. Av någon outgrundlig anledning fick han för sig att katten var en inkarnation av djävulen och därför måste dessa underbara djur utrotas. När inga katter fanns kunde råttorna svämma över i Europa och sjukdomar som digerdöden kunde spridas obehindrat.

Från 2015 finns en intressant studie som genomfördes vid University of Edinburgh och Bronx zoo där man kom fram till att skillnaden mellan tamkatten som på latin heter Felis catus och dess vilda släktingar är minimal. Det är bara storleken som hindrar våra rara och gosiga missar från att äta upp oss.

Det finns inga vanliga katter för de är alla speciella och helt underbara. Man kan bara hålla med Sigmund Freud som jag här citerar: ”Tid som tillbringas i katters sällskap är aldrig bortkastad tid”.

Jeanette Hallgren Eklund