Viadukten dog inte 2026 – den lämnades att förfalla

Viadukten blev inte plötsligt dålig sommaren 2026. Problemen har varit kända i många år. Redan efter besiktningen 2016 hade kommunen planerat livstidsförlängande åtgärder. I kommunens egna investeringshandlingar stod att åtgärder borde genomföras omkring 2020–2021, att 7 miljoner kronor fanns inlagda för 2021–2022 och att åtgärderna bedömdes kunna förlänga Viaduktens livslängd med 25–50 år. Det bekräftade tekniska utskottets dåvarande ordförande själv i kommunfullmäktige.

Sedan kom 2020.

Sweco genomförde en bärighetsbedömning. Resultatet var dåligt för tung trafik, men slutsatsen var inte att bron måste stängas för all fordonstrafik. Sweco skrev att bron kunde tillåtas för personbilar, medan bussar och lastbilar skulle förbjudas.

I juni samma år tog Sweco dessutom fram en konkret reparationskalkyl.

Den landade på ungefär 10,5 miljoner kronor, alternativt 15 miljoner om skadorna visade sig vara mer omfattande när arbetet påbörjades. Sweco bedömde den återstående livslängden efter dessa åtgärder till 20–30 år. Konsulten föreslog dessutom att kommunen kunde börja försiktigt genom att reparera ett eller två spann och därefter utvärdera kostnader, mängder och metod innan arbetet fortsatte.

Det här är viktigt.

Kommunen behövde alltså inte kasta 15 miljoner kronor på ett osäkert projekt över en natt. Det fanns ett konkret förslag om att prova, utvärdera och sedan fatta beslut.

Men det gjordes inte.

Senare under 2020 kom Kiwa med sin betydligt allvarligare tillståndsbedömning. De konstaterade omfattande korrosion, karbonatisering och spjälkning. Men inte heller Kiwa skrev att det bara återstod rivning. Deras slutsats var att bron behövde förstärkas och renoveras kraftigt eller bytas ut, och de rekommenderade detaljerade kapacitetsberäkningar.

Det var alltså då politiken borde ha visat handlingskraft.

Antingen:
Vi räddar bron.

Eller:
Vi ersätter bron.

Vad man inte borde ha gjort var att välja ett tredje alternativ:
Stäng bron för bilar, låt den stå och låt åren gå.

För en avstängning är inte underhåll.
Att ta bort bilar minskar belastningen. Det kan ha varit en rimlig säkerhetsåtgärd – och 2026 års inspektion visar faktiskt att vissa sprickor inte har vuxit sedan fordonstrafiken stängdes av.

Men en avstängning stoppar inte karbonatisering. Den återställer inte tätskiktet. Den rengör inte rostangripen armering. Den ersätter inte förlorad stålyta. Den reparerar inte pelare eller lager. Den hindrar inte vatten från att fortsätta tränga in.

Och år 2026 kommer facit.

Sweco skriver nu att korrosionsskadorna i de bärande konstruktionselementen har gått så långt att bron inte längre går att återställa till sin funktion som vägbro.

Läs den meningen igen.

2020 fanns ett reparationsalternativ som Sweco bedömde kunde ge 20–30 ytterligare år.
2026 har korrosionen gått för långt för att återställa bron som vägbro.

Vad hände däremellan?
Varifrån kom en halv miljard?
Även kostnadsdebatten måste redas ut.

Det har under flera år talats om hundratals miljoner kronor och till och med omkring 500 miljoner kronor för en ny förbindelse. I den politiska debatten 2024 medgavs samtidigt att just 500-miljonersuppgiften inte var relevant; i stället hänvisades till omkring 300 miljoner för liknande projekt.

Men Swecos faktiska kalkyl från 2020 för nya anslutningsbroar i samma läge, där järnvägsspannet behölls, låg på mellan 35,7 och 53,5 miljoner kronor beroende på antaget kvadratmeterpris.

Det betyder inte att en komplett ny förbindelse 2026 kostar 53 miljoner.

Men det betyder att politikerna måste sluta blanda ihop helt olika projekt.

En rak ersättningsbro i befintligt läge är inte samma sak som en betydligt större stadsbyggnadslösning med nya anslutningar, breddningar och en "snurra" ner mot Västermogatan.

Det sistnämnda är en politisk stadsbyggnadsvision. Det första är frågan om att ersätta en befintlig bro.

Värnamoborna har rätt att få veta skillnaden.

Och här kommer trafikpolitiken in.

Det finns också en elefant i rummet.

Viadukten är inte vilken bro som helst. Den har varit en direkt förbindelse in mot centrala Värnamo. Samtidigt har kommunen under lång tid arbetat med hur biltrafiken ska styras runt och genom centrum.

Därför måste de styrande svara på en mycket enkel fråga:

Har ambitionen hela tiden varit att återställa denna förbindelse för biltrafik – eller har Viaduktens framtid anpassats efter en trafikpolitisk ambition där bilen ska få en mindre roll i centrum?

Jag tänker inte påstå att bron medvetet har fått förfalla för att uppnå ett bilfritt centrum. Det krävs bevis för en sådan anklagelse.

Men efter sex års uteblivna åtgärder har de styrande själva skapat misstanken.

Och då är det deras ansvar att undanröja den.

Visa besluten.
Visa underlagen.
Visa vilka reparationsåtgärder som genomfördes 2020, 2021, 2022, 2023, 2024 och 2025.
Visa varför de 7 miljonerna som fanns planerade för Viadukten inte ledde till den livstidsförlängning som kommunens egna handlingar talade om.
Visa varför Swecos reparationskalkyl på 10,5–15 miljoner inte ledde till pilotreparationen som konsulten föreslog.
Visa varför kommunen inte omedelbart tog tag i karbonatiseringen, tätskiktet, armeringen, betongskadorna och lagren.

Och förklara varför Värnamoborna under flera år fick höra om kostnader på hundratals miljoner när det samtidigt fanns helt andra kalkyler för reparation och en enklare ersättningsbro.

Det här är politik.

Kommunstyrelsens ordförande vill inte göra politik av viadukten.
Men politik är inte bara valaffischer och debatter.
Politik är att prioritera underhåll.
Politik är att fatta beslut när konsulter varnar.
Politik är att använda investeringsmedel i tid.
Politik är att välja mellan reparation och nybyggnation.
Och politik är också att bära ansvar när man inte gör något av det.

År 2020 stod Värnamo inför en gammal och skadad bro som fortfarande hade alternativ.
År 2026 står vi inför en bro där Sweco säger att korrosionsskadorna gått för långt och där rivningsplanering ska påbörjas.
Det som måste granskas nu är inte bara varför bron ska rivas 2026.

Det verkligt obekväma är:
Varför såg de styrande till att vi hamnade i ett läge där rivning till slut blev det enda realistiska alternativet?

Och den frågan tänker jag fortsätta ställa tills Värnamoborna får ett svar.

Jag har läst trafikplanen som de styrande partierna var väldigt måna om att få igenom trotts frågetecken, felaktigheter och andra osäkra faktorer, det var ett rent undermåligt arbete.

I den författade texten står där att bilar inte ska gå genom centrum, utan man vill ha ett centrum utan bilar, att se viadukten som ett led i den förda politiken ligger heller inte för långt bort ifrån verkligheten.

Hampus Bergh
Sverigedemokraterna