Alin: Viadukten i Värnamo

År nitton trettiofem, då byggdes vår bro,
och sedan dess har den stått där i lugn och ro.
Den har sett många bilar susa förbi,
och säkert tänkt: ”Vad bråttom ni har, vart ska ni?”

I åttiofem år gick trafiken så fint,
men tjugo tjugo blev läget försynt.
För då kom beskedet, som ingen kunde tro:
”Nu får ni allt hitta en annan bro!”

Bilisterna kliade sig hårt i sin knopp:
”Men hallå där! Är det verkligen stopp?”
Jodå, sa bron, med ett ganska torrt flin,
”Ni får ta en omväg – det blir motion och rutin!”

Så sedan dess står hon där, ståtlig och bred,
medan bilisterna får leta en annan led.
Hon har blivit pensionär, kan man nästan förstå,
men tågen får fortfarande rulla på.

Från trettiosex till dagens år,
har hon sett både vintrar och vårar gå.
Hon har hört tut och bromsar och motorers sång,
och kanske tänkt: ”Det där var en väldig trafik en gång!”

Så tack kära viadukt, för åren som gått,
för allt som du burit, för stort och för smått.
Och även om bilarnas resa tog slut,
så står du fortfarande där i väntan på beslut.

Så om någon frågar: ”Kan man köra där?”
Säg: ”Nej, min vän – den frågan är kär!”
För sedan tjugo tjugo är svaret klart:
Viadukten står kvar – men bilen får ta en annan fart!