Hur många barn ska betala priset för en skolbudget i balans?

Runt om i Värnamo kommun finns just nu barn som känner en stor klump i magen inför skolstarten. Inte för att sommarlovet tar slut eller för att matematiken känns svår. Utan för att de vet vad de riskerar att återvända till.

En skolmiljö där de inte får det stöd de behöver. En vardag där deras svårigheter inte alltid förstås. Där de riskerar att hamna utanför, utsättas för mobbning eller våld och där varje skoldag kan bli ytterligare en kamp.

Det handlar bland annat om barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF.

År 2026 borde vi ha kommit längre.

Barn med NPF behöver inte en skola som sänker förväntningarna på dem. De behöver en skola som ger dem rätt förutsättningar att lyckas. Det kan handla om anpassningar av skolmiljön, tillräcklig vuxennärvaro, fungerande elevhälsa, individuellt stöd och framför allt personal och skolledningar med kunskap om NPF.

När dessa förutsättningar saknas får det konsekvenser.

Ett barn som ständigt misslyckas med att fungera i en miljö som inte är anpassad efter barnets förutsättningar riskerar att få bära problemet själv. När vuxenvärlden inte förstår, ser eller agerar ökar också risken för konflikter och utsatthet. För vissa barn blir skolan förknippad med oro, mobbning och våld i stället för trygghet, kunskap och utveckling.

Det är därför NPF-kompetens inte kan behandlas som ett särintresse. Det är en fråga om trygghet, studiero och en likvärdig skola.

Var finns den politiska viljan?

För drygt ett år sedan skickades en skrivelse till sju av de styrande skolpolitikerna i Värnamo kommun.

Frågorna var konkreta.

Varför gör kommunen inte tydligare riktade budgetsatsningar för barn med NPF? Varför satsar man inte mer på exempelvis anpassade skolmiljöer, ökade elevresurser, kompetensutveckling och NPF-certifiering eller motsvarande systematiska utbildningsinsatser?

Av sju kontaktade politiker svarade en.

En enda.

Den politikern ansåg att frågan var viktig, vilket naturligtvis var positivt, men medgav samtidigt att den egna kunskapen inom NPF-området var begränsad.

Det är åtminstone ärligt.

Betydligt mer bekymmersamt är tystnaden från de övriga.

För svarsfrekvensen säger någonting om prioriteringen. När en förälder försöker uppmärksamma kommunens ansvariga politiker på allvarliga problem kring barns skolgång borde det minsta man kan förvänta sig vara ett svar.

Men det finns också en större fråga:

Hur kan människor fatta avgörande skolpolitiska beslut om resurser, organisation och prioriteringar utan tillräcklig kunskap om behoven hos en stor grupp av de elever som besluten berör?

NPF-kompetensen behöver stärkas bland lärare och annan skolpersonal, men också hos rektorer och skolledningar. Och den måste finnas högre upp i beslutskedjan.

Den behöver finnas hos politikerna som beslutar om budgeten.

För annars finns risken att stöd till barn betraktas som en kostnadspost i stället för som en grundläggande förutsättning för att skolan ska klara sitt uppdrag.

Vad kostar egentligen en budget i balans?

Det talas ofta om skolans ekonomi och vikten av en budget i balans.

Men en budget kan balanseras på olika sätt.

Man kan minska vuxennärvaron. Man kan skjuta upp stödinsatser. Man kan låta befintlig personal försöka täcka behov som egentligen kräver ytterligare resurser. Man kan konstatera att ekonomin inte tillåter den organisation som ett barn behöver.

På ett papper kan resultatet fortfarande bli en budget i balans.

Men någon annan får betala.

Barn betalar med oro.

Barn betalar med gråt.

Barn betalar med missad undervisning och bristande studiestöd.

Barn betalar genom att gå till en skola där de inte känner sig trygga.

Och vissa barn betalar genom att utsättas för mobbning och våld i en miljö där vuxenvärlden borde ha skyddat dem.

Som föräldrar kan vi konstatera att vårt eget barn med råge har bidragit till att hålla skolans kostnader nere. Priset har betalats i form av gråt, oro, bristande studiestöd, våld och mobbning.

Det är ett pris inget barn ska behöva betala för att en kommunal budget ska gå ihop.

Skollagen är inte en ambitionslista

Det här handlar heller inte om att vissa föräldrar kräver någon form av gräddfil för sina barn.

Skolans skyldighet att ge elever stöd utifrån deras behov är inte något kommunen kan välja att prioritera när ekonomin tillåter det.

Likvärdig utbildning betyder inte att alla barn ska få exakt samma sak. Barn har olika förutsättningar och därför behövs olika insatser för att de ska få en verklig möjlighet att lyckas.

Ändå möter många föräldrar samma verklighet: stöd kommer sent, resurser saknas, kunskapen varierar kraftigt mellan skolor och mycket hänger på enskilda lärares, specialpedagogers eller rektorers kompetens och engagemang.

Så ska inte ett rättssäkert skolsystem fungera.

Ett barns möjligheter ska inte avgöras av vilken skola barnet råkar hamna på, vilken rektor som råkar leda den eller hur mycket kraft föräldrarna orkar lägga på att kämpa för insatser.

Värnamo kommun borde därför kunna svara på några enkla frågor:

Vilka konkreta och riktade satsningar görs för elever med NPF?

Hur säkerställs tillräcklig NPF-kompetens hos rektorer och skolledningar?

Hur säkerställs att stöd sätts in innan problemen blivit så stora att barnet inte längre klarar av sin skolvardag?

Och vilken kunskap har de politiker som beslutar om resurserna om konsekvenserna när stödet uteblir?

När var fjärde elev inte når hela vägen

Samtidigt måste frågan om barn med NPF ses i ett större sammanhang.

Resultatet av den förda skolpolitiken går nämligen att mäta.

Omkring var fjärde elev lämnar i dag Värnamo kommuns grundskolor utan behörighet till ett nationellt gymnasieprogram.

Stanna upp vid den siffran en stund.

Var fjärde elev.

Bakom procentsatsen finns ungdomar som efter nio år i den obligatoriska grundskolan står inför sitt första stora steg ut i vuxenlivet utan den behörighet som krävs för att gå direkt vidare till ett nationellt gymnasieprogram.

Hur ska dessa ungdomar klara sin framtid?

Vilka möjligheter till fortsatta studier och etablering på arbetsmarknaden ger vi dem? Och framför allt: hur kan vi acceptera att så många barn lämnar den kommunala grundskolan utan den mest grundläggande biljett som skolsystemet ska ge dem inför nästa steg i livet?

Naturligtvis finns det många orsaker bakom en enskild elevs skolresultat. Men när omkring en fjärdedel av kommunens elever inte når gymnasiebehörighet går det inte längre att enbart förklara situationen med enskilda elever, familjer eller skolor.

Då måste också organisationen, ledningen och de politiska prioriteringarna granskas.

Och utvecklingen blir än mer bekymmersam när man ser den över tid.

Värnamo kommun konstaterar själv att kommunen historiskt har haft bättre skolresultat än både riket och jämförbara kommuner. Men under de två senaste läsåren har resultaten försämrats och ligger nu under såväl rikssnittet som jämförbara kommuner.

Kommunens egen analys visar dessutom att grundskolans effektivitet har försämrats. Från att tidigare ha tillhört de 25 procent bästa kommunerna placerar sig Värnamo nu bland de 50 procent i mellanskiktet. Kommunen pekar själv ut den minskade gymnasiebehörigheten som en förklaring till utvecklingen.

Det här är alltså inte bara en känsla hos oroliga föräldrar.

Det är inte bara enstaka vittnesmål från barn som inte får det stöd de behöver.

Det är en mätbar utveckling åt fel håll.

Det är svårt att beskriva detta som något annat än ett misslyckande.

Inte för eleverna.

Utan för den organisation som under nio års obligatorisk skolgång har haft till uppgift att ge dem förutsättningarna att lyckas.

Och för elever med NPF, som redan från början kan behöva mer stöd, större förståelse och en bättre anpassad skolmiljö, riskerar konsekvenserna att bli särskilt stora när resurserna och kompetensen inte räcker till.

När bristerna blir ett mönster

De senaste fyra åren har dessutom kantats av uppmärksammade turer och ifrågasatta beslut inom Värnamo kommuns skolorganisation.

Vi har sett politisk turbulens och diskussioner om politiska positioner och arvoderade uppdrag samtidigt som betydligt viktigare frågor om elevernas situation borde stå högst på dagordningen.

Lägg därtill kritik och brister som uppmärksammats vid tillsyn av kommunens skolor och en resultatutveckling som kommunen själv beskriver som försämrad.

Någonstans måste vi därför våga ställa den obekväma frågan:

När slutar detta vara enskilda problem och börjar i stället bli ett kvitto på att själva styrningen av skolan brister?

Hur länge är det rimligt att bedriva en verksamhet på det här sättet?

Hade detta varit ett företag där resultaten år efter år utvecklades åt fel håll, externa granskningar påvisade brister och de människor verksamheten finns till för samtidigt vittnade om allvarliga problem hade styrelsen till slut krävt förändring.

VD:n hade sannolikt fått lämna sitt uppdrag.

Men inom kommunpolitiken tycks ansvaret alltför lätt kunna fördelas mellan politiker, nämnd, förvaltning och skolledning tills det slutligen blir svårt att avgöra vem som faktiskt är ansvarig.

När alla har lite ansvar riskerar ingen att behöva ta ansvar.

Och längst ned i den ansvarskedjan står barnen.

Barnet som inte får det stöd som behövs för att klara undervisningen.

Barnet som går till skolan med en klump i magen.

Barnet som blir mobbat.

Barnet som utsätts för våld.

Barnet vars föräldrar gång på gång försöker få vuxenvärlden att reagera.

För dessa barn är kommunens skolpolitik inte siffror i ett budgetdokument eller formuleringar i ett nämndprotokoll.

Det är deras barndom.

Snart är det val

Om några veckor går Sverige till val.

Till alla föräldrar, mor- och farföräldrar och andra anhöriga till barn i Värnamo kommun vill jag därför rikta en uppmaning:

Titta inte bara på partibeteckningen.

Titta på människorna som faktiskt ska fatta besluten.

Fråga vad de gjort under de senaste fyra åren.

Fråga vad de vet om NPF.

Fråga vilka konkreta satsningar de är beredda att genomföra för barn som behöver mer stöd.

Fråga hur de tänker säkerställa att skollagens krav faktiskt efterlevs även när kommunens ekonomi är pressad.

Och kanske framför allt: fråga varför ni ska ge dem ert förtroende i ytterligare fyra år.

Nöj er inte med vackra formuleringar om ”alla barns rätt att lyckas”.

Efter fyra år är det inte längre vallöften som ska utvärderas.

Det är resultaten.

Vi behöver skolpolitiker som visar handling och tar ansvar. Politiker vars beslut grundar sig på kunskap, forskning och skollagens krav – och som förstår att människovärde aldrig kan reduceras till en kostnadspost i kommunens budget.

Att slentrianmässigt lägga sin röst på samma parti som man alltid har gjort kommer inte automatiskt att förändra någonting. Titta därför också på personerna bakom partibeteckningen.

Personrösten är väljarnas möjlighet att påverka vilka människor som faktiskt får förtroendet att fatta besluten om våra barns skola.

Använd den.

För en politiker är fyra år en mandatperiod.

För ett barn kan fyra år vara nästan halva grundskoletiden.

De åren går inte att ge tillbaka när kommunen i efterhand konstaterar att resurserna var otillräckliga, kompetensen saknades eller organisationen borde ha fungerat annorlunda.

Barnen som går till skolan med en klump i magen behöver inte fler bortförklaringar, fler utredningar eller fler löften om att frågan är viktig.

De behöver en skola som fungerar.

De behöver vuxna som tar ansvar.

Och i september är det väljarnas tur att avgöra vilka som ska få det ansvaret de kommande fyra åren.

En av många oroliga föräldrar

Värnamo kommun