Annas krönika: Vad är det med mig och Kanarieöarna?

Så stod jag så där igen. På flygplatsen med destination Playa del Inglés. Denna gång var jag inte längre tonåring. Hade nog precis passerat gränsen för att få kallas för det. Inte heller hade jag mina vänner från högstadiet Maria och Linda (eller Lindas mamma) med mig utan min högt älskade och uppskattade storasyster. Jag hade troligen med yviga gester och målande beskrivning återberättat vår tidigare resa för henne ett antal gånger varpå hon en gråmulen måndag i januari sa: ”Ja, men då åker vi också dit! Vi har arbetat hårt under en lång tid och förtjänar verkligen en semester.” Det hade hon helt rätt i!

Sagt och gjort. Vi bokade en resa till Playa del Inglés med avresa en tidig vårvinterdag. Resan dit gick som förväntat helt okej. Vi blev bussade till vårt ”fantastiska” hotell som sig bör. Vi valde varsitt rum och krängde på oss bikinin. Nu skulle det solas och badas! Nja eller först skulle vi enligt 90-tals maner köpa ett telefonkort så vi kunde gå till närmaste telefonkiosk och ringa hem för att berätta att vi levde. Sedan skulle det solas och badas! 

”Men va F*N!” hörde jag från min systers rum. ”Jag får ju knappt inte på mig bikiniunderdelen!” En irriterad hårsäck hade gjort att hon i ljumsken fått en liten böld som med tiden vuxit sig större. Hon borde helt klart kollat upp den innan vi åkte men i vår familj är vi uppväxta under devisen: Det som inte dödar det härdar. Man går helt enkelt inte till vårdcentralen för lite inflammerade hårsäckar. Man tar en Alvedon, biter ihop och går vidare! (Min mammas släkt kommer från Norrland – kanske beror det på det? Läkare uppsöks endast i de fall man eventuellt är döende eller möjligen sågat av sig benet.)

Hur som helst så växte denna inflammerade hårsäck, stor som en golfboll när vi kom till Spanien, till att vara stor som en tennisboll när det var dags att åka hem. Efter en hel del svordomar lyckades hon i alla fall kränga på sig bikinin och nu var det dags att sola och bada. 

På 90-talet blev man ofta påhoppad av inkastare när man passerade barer, försäljare till grisfester, när man låg på stranden och andra försäljare när man passerade klädaffärer. Alla hade någonting helt ”otroligt” att sälja eller ett ”helt fantastiskt” erbjudande bara till mig/oss. Vi hoppade på ett av dessa ”fantastiska” erbjudanden. Inte för att vi gick på att det var så speciellt bra men vi tänkte att det kunde bli kul! Vi skulle nämligen på grisfest! I efterhand är jag ändå väldigt glad att vi gjorde det. Den festen har gett mig dels en helt annan syn på min till synes blyga, präktiga och timida storasyster (trodde jag var den galna av oss två), dels en hel del glada minnen och till hennes förtret bilder.

Vi blev bussade till en stor gård uppe i de kanariska bergen och de som sett ”Sällskapsresan 1” med Lasse Åberg och Jon Skolmen hade känt igen sig direkt! Grisfesten var en direkt kopia, på gott och ont, av den filmatiserade festen med en liten twist. Någonstans i mitten av festen och en hel del ”lekar” senare kom ett moment där man under en danstävling skulle byta kläder med sin närmaste danspartner. Man skulle alltså strippa helt offentligt! Detta skulle ske helt synligt. Mitt på dansgolvet. Jag som hade nästlat mig in i baren och likt Tom Cruise i filmen Cocktail var i full färd med att jonglera med flaskor, ivrigt påhejad av en och annan bartender och gäst, höll nästan på att missa hela spektaklet… Vilken tur att jag någonstans bland drinkbeställningarna och flygande flaskor fick syn på min så kallade pryda, präktiga storasyster i full färd med att både klä av sig sina kläder för att sedan klä på sig sin danspartners kläder! Med hakan i golvet och vitt uppspärrade ögon mumlade jag: ”Hon strippar, jag tror ta mig tusan att syrran strippar!” 

Ja tänk om jag missat detta innan jag tagit på mig ”träfracken” i tron att jag var den knäppaste i familjen!? Vill till detta tillägga att självklart vann hon tävlingen. Hon är ju trots allt en Linder. Vi vinner inte på lotto, vi vinner inte friidrotts-VM, men en stripptävlingsvinst på en grisfest på Gran Canaria i slutet av 90-talet. Ja, där kommer de verkliga talangerna fram! 

Hemresan bestod dock av en skräckfylld mellanlandning i full snöstorm där vi sedan blev avhysta från planet i minus massa grader iklädda shorts och T-shirt och ett möte med sura tulltjänstemän som inte alls gick på min systers förklaring till att nikotin och alkoholransonen som inrymdes i hennes väska skulle delas med hennes lillasyster. Det vill säga jag som dessutom redan passerat tullen och var halvvägs ute på parkeringen med en minst lika stor ranson. Nej, de skulle prompt följa med henne ut på parkeringen så hon kunde peka ut mig för att sedan myndigt konstatera att vi inte alls delade på ransonen och inför våra ledsna ögon beslagtog en och annan persedel.

Har sedan denna resa besökt många både europeiska och utomeuropeiska länder men av någon anledning aldrig hamnat på Gran Canaria igen…

Anna Linder