Patriks krönika: Livet går inte i repris

Hösten är vacker utmed Lagan. Träden har börjat skifta färg och luften har blivit klarare och kyligare. Det är något med hösten som får tidens gång att kännas lite närmare . Man ser hur det som nyss var grönt långsamt förändras och till slut faller till marken.

Häromdagen sa en kompis till mig:

- Patrik, livet går inte i repris

En enkel mening, men den stannade kvar hos mig.

Kanske för att jag har tänkt mycket på hur lätt vi människor har för att skjuta upp saker. Vi ska göra det där senare. När det blir lite lugnare. När jobbet inte tar lika mycket tid, när barnen blivit större eller livet blivit lite lugnare.

Frågan är bara när det där lugnet egentligen ska infinna sig.

Jag har nyligen läst om Wilhelm Mobergs Din stund på jorden. Jag läste den i skolan och tyckte då att den var ganska tråkig. Nu berörde den mig på ett helt annat sätt. Det är märkligt hur en bok kan förändras utan att ett enda ord har skrivits om. Det är läsaren som har förändrats.

När man är ung känns livet långt. Man tänker sällan på att tiden är begränsad. Det finns alltid en nästa sommar, en ny resa, en tennismatch till, en annan möjlighet.

Med åren blir perspektivet ett annat.

Jag tänker på min mamma.

En gång när jag besökte henne på Västrabo , innan hon gick bort, sa hon:

”Jag tycker ju inte livet har börjat riktigt ännu för mig.”

Jag minns att jag blev vemodig när jag hörde det. Hon hade levt ett långt liv och ändå fanns känslan där,  att det riktiga livet på något sätt fortfarande väntade.

Jag önskar att jag hade frågat henne vad hon väntade på.

Det kan jag inte längre.

Kanske är det just därför hennes ord har stannat kvar hos mig.

Vi är också ganska bra på att överskatta vår egen betydelse. På jobbet, i familjen, bland vänner och i alla möjliga sammanhang. Vi tänker gärna att mycket står och faller med oss.

Men sanningen är att vi är utbytbara.

En dag kommer livet att fortsätta utan oss. Någon annan kommer att sitta på vår stol, svara i telefonen, ta över våra uppgifter. Människor kommer att gå till jobbet, handla mat och planera nästa semester. Våren kommer tillbaka och hösten kommer ännu en gång färga träden längs Lagan.

Det kan låta sorgligt.

Men jag tror faktiskt att det också kan vara en befrielse.

Vi behöver inte vara så oumbärliga. Vi behöver inte hinna med allt eller leva upp till alla föreställningar om vad ett lyckat liv ska innehålla.

Kanske räcker det att ibland stanna upp och fråga sig vad man själv längtar efter.

Inte vad man borde göra.

Inte vad som passar bäst.

Utan vad man faktiskt vill.

För det är lätt att tro att livet börjar sedan. Efter nästa projekt. Efter nästa månad. Efter pensionen. När allt annat är avklarat.

Men det finns inget ”sedan” som vi kan vara säkra på.

Det finns bara den stund vi befinner oss i.

När jag går längs Lagan och ser höstens färger tänker jag på min mamma, på Mobergs bok och på min kompis ord.

Livet går inte i repris.

Det är kanske inte en uppmaning att hinna med mer.

Kanske är det en uppmaning att vara lite mer närvarande i det man redan har.

Innan hösten går över i vinter.

Patrik Rönneke