Patriks krönika: Boll för boll

Förord

Den 21 september är ett datum som för mig är ett mörkt rum.
Tjugo år har gått, men sorgen räknar inte år.

Den finns kvar, i minnena, i tystnaden och i de ögonblick då allt plötsligt känns lika nära som då.

Kanske kan mina ord också nå någon som bär på sitt eget mörker.
Och kanske kan de få påminna om att även i det djupaste mörkret kan ett litet ljus finnas kvar.

Boll för Boll

Det finns stunder i livet då tiden delar upp sig i ett före och ett efter.
Man förstår det sällan när man står mitt i dem. Först långt senare ser man hur vissa ögonblick fortsätter att leva kvar inom en, som små ljus eller mörka rum man bär med sig genom åren.

Ibland tänker jag att livet liknar tennis mer än vi vill erkänna.
Man står där ensam på sin sida av banan. Vissa dagar känns kroppen lätt och världen öppen. Andra dagar studsar bollen fel hur mycket man än försöker. Och ändå fortsätter matchen.

Jag var elva år första gången jag trodde att allt var över.

Det var en varm sommardag och gruset hade fastnat på mina svettiga ben. Jag hade haft flera matchbollar men ändå lyckats förlora. När sista bollen passerade mig kändes det som om hela världen rasade samman. Jag lade mig raklång på banan med ansiktet mot marken och ville bara försvinna.

Jag minns ljudet av vinden i nätet. Någon som hostade långt bort. Doften av damm och solvarmt grus.

Sedan min pappas steg.

Han stannade bredvid mig en stund innan han sa:

– Res dig nu, Patrik.

Jag svarade inte.

– Du vet att resa sig och komma igen är vad det här spelet handlar om.

Det fanns inget hårt i hans röst. Ingen irritation. Bara lugn.

Till slut reste jag mig. Jag samlade ihop mina saker och satte mig tyst i baksätet på bilen. På vägen hem sneglade jag på honom i backspegeln, rädd för att möta besvikelse i hans ögon.

Men jag såg den aldrig.

Det var märkligt hur mycket trygghet som kunde rymmas i ett ansikte som inte dömde.

Åren gick.

Livet fortsatte med träningar, matcher, relationer, vardag och drömmar. Jag blev äldre och till slut stod jag själv på tennisbanan som tränare. En helt vanlig eftermiddag. Solen låg över banorna och någon spelade musik från en högtalare längre bort.

Sedan förändrades allt.

Ambulanspersonal kom springande mot banan. Jag såg direkt på deras blickar att något var fel.

– Är du Patrik?

Jag nickade.

– Du måste följa med oss. Din son har varit med om en olycka.

I vissa ögonblick känns det som om kroppen förstår sanningen före hjärnan. Något drog ihop sig inom mig redan innan någon hunnit säga mer.

På sjukhuset mötte jag en läkare vars ord delade mitt liv i två delar.

Efter det följde ett mörker jag inte visste att en människa kunde bära.

Jag låg i sovrummet med gardinerna fördragna i flera dagar. Kanske längre. Tid slutade fungera där inne. Nätter och dagar gled ihop. Ibland somnade jag av utmattning men varje gång jag vaknade tog verkligheten emot mig igen som ett hårt golv.

En kväll kände jag någon sätta sig på sängkanten.

Det var pappa.

Han satt tyst en stund innan han sa:

– Du måste resa dig.

Jag blundade.

– Du minns den där gången på tennisbanan när du var liten? fortsatte han. Du reste dig då också. Det här är en mycket svårare match, men du måste fortfarande resa dig.

Sedan sa han något jag aldrig kommer glömma

– Skriv ner dina tankar. Ge dem till mig ikväll.

Det kändes nästan meningslöst. Men senare den kvällen gick jag ändå ner till köket och skrev några rader på ett papper. Bara några få meningar.

När jag gav honom pappret läste han tyst. Sedan tittade han upp.

– Imorgon sätter du dig med gitarren och skriver en låt.

Och jag gjorde det.

Jag satt hela natten med samma ackord om och om igen. Jag skrev några ord, suddade ut dem, började om. Sjöng lite. Grät lite. Utanför fönstret blev himlen långsamt ljusare.

Det var som om musiken skapade små pauser i sorgen. Några minuter där tankarna fick vila. Några andetag av ljus mitt i allt mörker.

I efterhand har jag förstått vad pappa försökte göra. Han försökte inte ta bort sorgen,  det går inte. Han försökte hjälpa mig att överleva den.

Kanske är det det vi gör för varandra när livet gör som ondast.
Vi bär inte bort smärtan, men vi hjälper varandra att orka nästa steg.

Och kanske är det egentligen det mod handlar om.

Inte att aldrig falla.

Utan att, trots allt, resa sig igen.

Boll för boll.
Dag för dag.
Litet steg efter litet steg.

Livet spelas aldrig utan förlorade set. Ingen människa tar sig igenom det oberörd. Men matchen är inte över bara för att man faller.

Så länge vi vågar resa oss, och så länge någon står kvar bredvid oss, finns det alltid en nästa boll att spela.

Patrik Rönneke