Var befinner du dig efter ditt val?

Jag läser just nu Johannes Klenells Bananrepubliken Sverige: Hur politiker, välfärdskapitalister och pr-byråer utarmar demokratin. Det är en bok med tydlig politisk udd och slutsatser som man inte behöver dela för att stanna upp inför en större fråga som löper genom boken: hur formas politiska beslut och vilka har möjlighet att påverka dem?

Det jag framför allt fastnar för är inte personerna som omnämns, utan Klenells beskrivning av hur ekonomi, position, kunskap, organisation och personliga nätverk kan ge människor och organisationer helt olika förutsättningar att nå fram till dem som har makt.

Det borde vara relevant att fundera över oavsett politisk ideologi.

Vi har lika rösträtt på valdagen. Men hur jämlika är våra förutsättningar att använda demokratin mellan valen?

På papperet har vi samma demokratiska rättigheter. Men innebär det att människor också har samma förutsättningar att faktiskt använda dem, innan och efter att ett beslut är fattat?

Det börjar redan med tillgången till information.

Tillgången till information handlar inte bara om möjligheten att påverka. När information eller beslutsunderlag är bristfälliga kan det också aktualisera frågor om rättssäkerhet och möjligheten att i efterhand förstå och granska hur ett beslut har fattats.

Ett exempel är rätten till laglighetsprövning. Rätten finns, men det innebär inte automatiskt att den är enkel att använda. Kommunmedlemmen behöver hitta beslutet och underlagen, förstå processen, identifiera den rättsliga frågan och formulera det som ska prövas. Kunskap, tid och förmåga att orientera sig i systemet får därför stor betydelse.

Och när möjligheten till laglighetsprövning används är beslutet redan fattat.

På senare tid har Oskar Neuman på Skillingaryd.nu granskat flera beslut i kommunen. Ett av hans svar i kommentarsfältet till en av granskningarna får mig att reflektera. Frågan hade väckts om varför granskningen inte publicerades innan det politiska beslutet fattades. Neuman svarade att tidningen inte publicerar av strategiska skäl för att få politisk effekt, utan löpande när artiklarna är klara, och att det är politikens uppgift att sätta sig in i underlaget och göra sina egna bedömningar och ställningstaganden.

Det är en rimlig journalistisk utgångspunkt. Men samtidigt handlar Neumans granskningar återkommande om juridiska frågor och frågor om rättssäkerhet efter att beslut har fattats, ibland också om beslut som fattats med stöd av delegation.

Det väcker en fråga hos mig.

Är inte möjligheten att få fram information och föra en diskussion innan ett beslut fattas också en del av en fungerande representativ demokrati, särskilt om det finns brister eller frågetecken i beslutsunderlaget? Beslutet är fortfarande politikens. Men när brister eller information som kan ha haft betydelse för beslutet uppmärksammas först efteråt, blir förutsättningarna andra.

När beslutet väl är fattat kan det inte alltid ändras. Mycket händer innan ett beslut går att granska i efterhand. En fråga väcks. Problemet formuleras. Underlag tas fram. Kontakter sker. Alternativ formas. Politiska ställningstaganden växer fram. Först därefter kommer det formella beslutet.

I en representativ demokrati är det de folkvalda som har mandatet att fatta de politiska besluten. Men inte heller alla förtroendevalda har samma möjlighet att påverka processen. Några kan följa ett ärende från ett tidigt skede medan andra får ta ställning när alternativen redan har avgränsats och ett färdigt förslag ligger på bordet. Även förhållandet mellan majoritet och opposition kan spela roll för hur tidigt man får insyn.

Demokratin ter sig för mig uppdelad i två delar: de som bestämmer och de som tittar på. Ja, det är snävt tänkt. Men jag fick en gång höra en förtroendevald saga: ”Vi kan inte rimligtvis sätta oss in i alla detaljer i ett beslutsunderlag. Vi är inte experter, det är det vi har tjänstepersoner till.”

Och där någonstans blir det ännu mer intressant.

Klenell beskriver hur tillgången till makt kan gå genom nätverk där ekonomi, position, kunskap och organisation spelar stor roll. Den delen av en beslutsprocess är inte alltid synlig för andra. Problemet behöver inte vara att kontakter eller påverkan förekommer, utan att alla inte har samma möjligheter att nå lika långt och göra sin röst hörd.

Jag är inte ute efter att misstänkliggöra påverkan. Människor, företag, föreningar och organisationer ska kunna framföra sina uppfattningar. Frågan är hur synligt det är för medborgaren vilka vägar in i beslutsprocessen som faktiskt används och om våra formella demokratiska rättigheter också är reellt tillgängliga för människor med olika resurser och förutsättningar.

För rättigheterna kan vara desamma på papperet samtidigt som förmågan att använda dem skiljer sig kraftigt.

Den som har rätt kontakter vet vem man ska ringa. Den som har ekonomiska eller organisatoriska resurser kan lägga tid på att ta fram underlag och argument. Den som kan juridiken har större möjlighet att använda de rättsliga kontrollinstrument som står till buds efter beslutet.

Den som saknar detta har fortfarande samma formella rättigheter. Men likhet inför lagen innebär inte automatiskt samma förmåga att använda systemet.

Under månaderna fram till valet den 13 september talades mycket om medborgarens makt genom rösten. Nu är valet över. Då blir nästa fråga minst lika viktig: vad händer under åren mellan valen?

Vilka möjligheter har medborgaren att få insyn och göra sin röst hörd innan ett beslut fattas? Och vilka möjligheter ger processerna kommunmedlemmen att granska makten både före och efter att ett beslut är fattat? 

Som kommunmedlem kan man naturligtvis vända sig till ett parti eller en förtroendevald med en fråga eller synpunkt. Men då återkommer också något av Klenells paradox. Möjligheten finns för alla, samtidigt som möjligheten att faktiskt bli hörd kan bero på vilka kontakter man har, hur väl man förmår att skapa och upprätthålla relationer till dem som har makt, vem man når fram till och var i den politiska hierarkin den förtroendevalde befinner sig. Även den förtroendevaldes möjlighet att föra frågan vidare kan se olika ut.

Det betyder inte att varje fråga kan eller ska få samma genomslag. Sakfrågor har olika betydelse och måste vägas mot annat. Men om möjligheten att över huvud taget bli hörd också påverkas av kunskap, position och nätverk och förmågan att skapa och upprätthålla relationer räcker det inte att konstatera att samma formella rättigheter gäller för alla.

Då behöver vi också våga fråga hur jämlik demokratin faktiskt är.

Medborgare i Sverige och kommunmedlem i Vaggeryds kommun
Beata Vilkhed