Patriks krönika: Min syster Susanne

”Kom”, ropade hon. ”Idag ska vi samla all världens blommor!”

Vi var fem–sex år gamla. Vi bodde i ett gult tegelhus vid Östboskolan, och det var tidig vårmorgon. Någon hade planterat tulpanlökar i rabatterna, och nu hade blommorna äntligen kommit upp. Där stod vi, båda två, med varsin plastpåse i handen, redo att gå till verket.

Min syster hade många märkliga idéer, men i den åldern tyckte jag att de flesta var alldeles utmärkta. Hon bestämde, och jag följde med. Jag var mer av en följeslagare, en som sällan opponerade sig. Att plocka av alla tulpaner denna morgon verkade därför som en ypperlig idé.

Jag minns inte riktigt hur många blommor vi hann samla innan äventyret tog slut, eller vad de vuxna tyckte om vår insats. Men jag minns känslan. Vi hade ett uppdrag, och vi gjorde det tillsammans. Hon hade fått en idé, och jag var med.

Det skilde bara elva månader mellan min syster och mig. Vi växte upp som tvillingar och delade barndom, lekar och äventyr. Vår far gjorde aldrig någon skillnad på oss för att den ena var flicka och den andra pojke. Vi fick prova samma saker, uppmuntrades på samma sätt och växte upp med idrott, musik och måleri som en naturlig del av livet.

Ganska tidigt stod det klart att min syster hade något alldeles extra.

Hon åkte skridskor och skidor bättre än jag, sprang snabbare och hoppade längre i guppen vi byggde nedför slänten där vi bodde. Hon spelade gitarr och piano med större skicklighet. När vi målade akvareller under pappas uppsikt blev hennes bilder vackra, medan mina färger mest flöt ihop till något oigenkännligt.

Hon lärde sig cykla samma dag som hon fick sin cykel. Jag behövde pappa springande bakom mig, hållande i pakethållaren, många gånger innan jag till slut klarade det själv.

Sådan var hon. Talangfull, orädd och snabb att lära.

Men det fanns något hos henne som betydde minst lika mycket.

Hon var social och hade många kompisar. Jag hade inte samma lätthet i umgänget med andra, men hon såg ofta till att jag fick vara med. Kanske förstod hon mer än jag själv gjorde då. Hon behövde aldrig förklara vad syskonkärlek var. Hon visade den genom att öppna dörren till sin värld och låta mig följa med.

Jag minns en gång på skolgården när jag hamnade i slagsmål. Min syster sprang efter slöjdläraren för att hämta hjälp. Jag minns hur jag grät när läraren tog mig i armen, men också hur jag tittade på henne och kände en stor tacksamhet. Mitt i all rädsla fanns hon där.

Ibland flyttades hon över till mitt klassrum när hon hade pratat för mycket i sitt eget. Det var väl tänkt som ett straff, kanske också för att jag skulle gå hem och berätta för våra föräldrar. Men jag skvallrade aldrig. Det fanns inte på kartan. Vi hade vår lojalitet, och den var självklar.

När man är barn tänker man sällan på vad ett syskon egentligen betyder. Man bara lever tillsammans, tävlar, retas och jämför sig. Men åren går, och det som en gång var vardag blir till något mycket större.

Vi har följts åt genom livet, genom glädje och svårigheter. Gång på gång har hon funnits där som ett stöd. Det är först när man ser tillbaka som man riktigt förstår vilken trygghet det innebär att ha någon som känner ens historia, någon som var med redan innan man själv visste vem man skulle bli.

Vi blev båda idrottslärare, precis som vår far. Men när jag tänker på min syster i dag är det inte hennes prestationer jag minns allra mest. Det är allt det andra. Omtanken, lojaliteten och känslan av att aldrig riktigt behöva stå ensam.

Syskonkärlek behöver inte alltid uttryckas i ord. Den finns i de små handlingarna, i minnena som bara två människor delar och i vetskapen om att någon har funnits där från början.

Min syster var den stora talangen. Hon är också en av mina största förebilder.

Vissa människor följer med oss genom hela livet utan att vi alltid förstår hur mycket de betyder. För mig är hon en sådan människa.

Jag hade turen att få henne som syster.

Och den turen har jag burit med mig hela livet.

Patrik Rönneke