Miljöpartiets politik: förstör svensk produktion - och importera sedan samma sak från andra sidan jorden

Jag har läst ett antal insändare från Miljöpartiet och tänkte först låta det bero. Men någonstans måste man faktiskt säga det uppenbara.

Miljöpartiets politik går inte ihop. Man vill elektrifiera Sverige, men har bekämpat kärnkraften. Man vill bygga vindkraft, men motarbetar verksamheter som producerar råvarorna som krävs. Man vill ha elbilar, batterier och elektrifierad industri, men svensk gruvdrift möts av motstånd.

Man fördömer beroendet av olja från diktaturer, men tycks betydligt mindre bekymrad över beroendet av Kina och globala leveranskedjor för kritiska mineraler. Det är inte en sammanhängande industripolitik. Det är politisk självskadeverksamhet.

Cementen är tydligen smutsig – tills den importeras

Ta kalkbrytningen på Gotland. Miljöpartiet har velat stoppa Cementas kalkbrytning i Slite. Samtidigt drömmer partiet om enorma mängder havsbaserad vindkraft.

Då uppstår en ganska enkel fråga:

Vad tror Miljöpartiet att vindkraftverken byggs av?

Tankar och böner?

Vindkraft kräver betong, stål, koppar och mängder av andra råvaror. Betongen kräver cement och cementproduktionen kräver råvaror. Om Sverige slutar producera det vi själva behöver upphör inte behovet. Vi får importera i stället och hur ska cement, kalk, stål och andra råvaror transporteras hit? Ska Isabella Lövins make köra tunga stenar till kusten? Så Åsa Romson kan sjösätta båten som hon målade med giftig bottenfärg och frakta ut dom? Eller ska vi återuppliva gamla segelfartyg och hoppas på medvind, för dieseldrivna lastfartyg kan väl knappast vara lösningen för ett parti som gör anspråk på att rädda klimatet?

Det är Miljöpartiets återkommande trolleritrick: produktionen blir tydligen miljövänligare bara den flyttas utanför Sveriges gränser.

En svensk fabrik syns i svensk statistik. En utländsk fabrik syns inte på samma sätt. Problemet är bara att atmosfären inte känner till nationsgränser. Gruvor är tydligen bara farliga när de ligger i Sverige. Samma absurditet ser vi när det gäller gruvorna.

Miljöpartiet talar gärna om hur problematiskt det är att köpa olja från auktoritära stater. Det håller jag med om, men varför skulle resonemanget sluta gälla när bensinen byts mot ett batteri? Elbilar, batterilager, vindkraftverk, elnät och elektrifierad industri kräver enorma mängder mineraler och metaller. Kobolt, koppar, nickel och litium. Sällsynta jordartsmetaller. De växer inte på träd. De bryts ur marken och delar av de internationella leveranskedjorna för mineraler har förknippats med mycket allvarliga problem: barnarbete, exploatering av arbetare, miljöförstöring och undermåliga arbetsvillkor.

Samtidigt finns Kina som en dominerande aktör i flera kritiska leveranskedjor, men i Sverige? Här ska gruvorna helst inte finnas. Det är fullständigt bakvänt. Sverige har möjlighet att bedriva gruvverksamhet under svensk lagstiftning, svenska miljökrav, arbetsmiljöregler och demokratisk kontroll. Ändå beter sig delar av den gröna rörelsen som om det mest moraliska Sverige kan göra är att säga nej till brytning här hemma och sedan beställa metallerna från någon annan.

Gruvan får alltså finnas. Miljöförstöringen får finnas. Utsläppen får finnas. Transporterna får finnas. Bara Miljöpartiets väljare slipper se dem från köksfönstret. Det är inte global miljöpolitik. Det är nationell skenhelighet.

Kärnkraften skulle bort – sedan skulle allt gå på el

Sedan kommer vi till kronjuvelen i svensk miljöpartistisk energipolitik.

Kärnkraften. Miljöpartiet har under decennier kämpat mot svensk kärnkraft och varit med och bedrivit en politik som bidrog till att reaktorer stängdes. Samtidigt ska Sverige genomföra en historisk elektrifiering. Bilarna ska gå på el. Lastbilar ska gå på el. Industrin ska använda mer el. Fossila processer ska elektrifieras. Nya industrier ska etableras. Samhället ska digitaliseras ytterligare. Allt ska elektrifieras, men när vi föreslår att Sverige därför också behöver producera enorma mängder stabil och fossilfri el genom kärnkraft – då är det plötsligt fel.

Det är som att bestämma att hela släkten ska flytta in och samtidigt riva halva huset. När kalkylen inte går ihop återkommer dessutom argument om kärnkraftsomröstningen 1980!! Det är snart ett halvt sekel sedan. Det året fanns inte dagens internet, smartphones eller moderna elbilar. Berlinmuren stod fortfarande kvar och Sveriges energisystem och framtida elbehov såg helt annorlunda ut.

Samhället har förändrats. Tekniken har förändrats. Industrin har förändrats. Elbehovet förändras, men tydligen ska svensk energipolitik fortfarande styras med backspegeln inställd på 1980. Det är alltid någon annan som ska göra det smutsiga jobbet Här hittar vi kärnan i Miljöpartiets politik. De vill gärna konsumera slutprodukten. De vill bara inte veta var den kommer ifrån.

De vill ha vindkraftverk men ogillar gruvorna som ger metallerna. De vill ha elektrifiering men har bekämpat kärnkraften. De vill ha batterier men vill inte gärna se gruvbrytningen. De vill använda betong men har velat stoppa svensk kalkbrytning. De vill minska beroendet av auktoritära oljeproducerande stater men accepterar samtidigt ett omfattande beroende av internationella leveranskedjor där Kina har en stark ställning.

Det finns en nästan kolonial underton i hela resonemanget:

Vi i Sverige ska kunna känna oss rena och gröna medan någon annan bryter våra mineraler, tillverkar våra produkter och tar miljökonsekvenserna. Sedan transporterar vi produkterna tusentals kilometer till Sverige, kopplar in dem i väggen och gratulerar oss själva till den gröna omställningen.

Nej.

En utsläppskälla blir inte miljövänlig för att den flyttas till ett annat land. En gruva blir inte mindre verklig för att den ligger i Afrika. En fabrik slutar inte påverka miljön för att den står i Kina och ett lastfartyg slutar inte använda bränsle bara för att lasten innehåller produkter som marknadsförs som gröna.

Sverige behöver produktion – inte Miljöpartiets avvecklingspolitik

Sverigedemokraternas väg är en annan. Vi tror fortfarande på Sverige som industrination. Vi tror på svensk kärnkraft. Vi tror på svenska företag. Vi tror på svensk gruvnäring där den kan bedrivas med höga krav på miljö, säkerhet och ansvar. Vi tror på att säkra tillgången till energi och strategiska råvaror och framför allt tror vi på en miljöpolitik som fungerar i verkligheten, inte bara i Miljöpartiets pressmeddelanden, för varje fabrik som försvinner från Sverige är inte automatiskt en seger för klimatet.

Om produktionen i stället hamnar i ett land med smutsigare elproduktion, sämre miljökrav och sämre arbetsvillkor kan resultatet bli precis tvärtom. Sverige ska inte konkurrera genom att ha lägst miljökrav. Vi ska konkurrera genom att visa att ett modernt industriland kan kombinera tillväxt, kärnkraft, gruvor, välstånd och höga miljökrav. Det är verkligt ansvarstagande.

Miljöpartiet vill rädda världen genom att avveckla Sverige

Miljöpartiets största problem är därför inte deras ambition att värna miljön. Problemet är deras metod. När symbolpolitiken kolliderar med verkligheten är det verkligheten som förväntas flytta på sig. Kärnkraften ska bort. Gruvor ska stoppas. Kalkbrytning ska stoppas. Bilar ska bort eller elektrifieras. Industrin ska ställas om. Samtidigt ska Sverige ha billig el, fungerande transporter, nya bostäder, batterier, vindkraftverk och ett konkurrenskraftigt näringsliv. Ekvationen går inte ihop.

Det finns ingen magisk gruva där metaller bryts utan ingrepp i naturen. Det finns ingen magisk cement som produceras utan råvaror. Det finns inga vindkraftverk som materialiseras ur luften. Det finns inga batterier utan gruvor och det finns ingen omfattande elektrifiering utan enorma mängder el. Till slut återstår därför bara ett alternativ i Miljöpartiets ekvation:

Import.

Importera cementen. Importera metallerna. Importera batterierna. Importera industriprodukterna och när svensk industri väl har konkurrerats ut kan vi importera ännu mer.

Det är en fantastisk modell – för andra länders industri. Inte för Sverige.

Vi Sverigedemokrater tänker inte acceptera att Sverige ska bli ett museum över den industri vi en gång hade medan våra jobb, vår produktion och vårt strategiska oberoende flyttar utomlands. Sverige ska producera. Sverige ska bygga. Sverige ska bryta de råvaror vi behöver där det kan göras ansvarsfullt. Sverige ska ha kärnkraft. Sverige ska ha en konkurrenskraftig industri och Sverige ska föra en miljöpolitik som minskar den faktiska miljöpåverkan – inte bara flyttar den utom synhåll.

För klimatet bryr sig inte om ifall utsläppen sker i Sverige, Kongo eller Kina, men Miljöpartiets politik tycks göra det. Det är inte grön politik att göra Sverige fattigare, svagare och mer importberoende. Det är bara dålig politik – målad grön.

Slutligen så kommer lite länkar till er som orkar läsa:

Lise Nordin Miljöpartiet avslöjar att MP och S stängde svensk kärnkraft!

MP och S stängde vår kärnkraft... Politiska beslut och direkt styrning av Vattenfalls ledning

Avslöjar: Så mycket får du betala för havsbaserad vindkraft | Tidningen Näringslivet

https://www.africanews.com/2016/01/19/dr-congo-mines-on-the-spotlight-over-use-of-child-labour/

https://www.cecc.gov/events/hearings/from-cobalt-to-cars-how-china-exploits-child-and-forced-labor-in-the-congo

https://www.business-humanrights.org/en/latest-news/drc-new-research-reveals-ongoing-labour-abuses-in-cobalt-and-copper-mines-as-demand-for-critical-minerals-to-power-the-green-energy-transition-is-growing/

https://apnews.com/article/china-zambia-copper-mine-pollution-environment-e2013c6271b97c229c9135e8a0d471fb

https://raid-uk.org/report-environmental-pollution-human-costs-drc-cobalt-demand-industrial-mines-green-energy-evs-2024   

För Sverigedemokraterna   
Martti Steinmetz